Under de senaste 30 åren har företagens vinster tagit en allt större del av BNP medan löntagarnas andel minskat. SVT:s Dokument Inifrån visade för drygt en vecka sedan dokumentären Lönesänkarna, om hur maktförhållandet mellan kapitalägare och löntagare sakta men säkert förskjutits för att landa på samma nivå som för hundra år sedan. Diskussionen om hur det blivit så och om vad man kan göra åt det borde ha varit mycket livlig under de senaste tio dagarna.
Och visst har det varit en och annan ansats om ”orättvisorna”. Men debatten har avstannat så när som på att nationalekonomer tagit fram nya kurvor och jämfört, tyckt och förklarat. De bloggare och ledarsidor som brukar gå till storms mot klyftorna mellan rika och fattiga har inte alls gjort det i den omfattning som skulle kunna förväntas. Industrimannen Rune Andersson (Trelleborg med mera) bjöd verkligen upp till dans när han i dokumentären utropade krisens 1990-tal till guldåldern för de svenska storföretagen.
Ett skäl till den uteblivna debatten är frågans komplexitet. Det är lättare att jämföra löntagare med löntagare om man ska diskutera orättvisor. Att jämföra företagens vinster i procent av BNP med lönernas storlek är ett mer abstrakt grepp. Alla löntagare upplever också att de fått det bättre och bättre sedan ungefär 15 år då reallönerna ökat konstant under den perioden. Frågan känns helt enkelt inte så aktuell.
Men det är också så att det svenska storkapitalet under 100 år haft en stark bundsförvant i den politiska kraft som suttit vid makten i sammanlagt 65 år, det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP).
Som dokumentären visade var det regeringen Palme som efter valet 1982 bestämde sig för att den oljekrisdrabbade industrin skulle få lättnader som gjorde att jobben kunde behållas. Samtidigt fick löntagarna se sin köpkraft urholkas genom en devalvering av kronan på 16 procent. Några år senare kom avregleringen av kreditmarknaden som blev starten för börshausse och bostadsbubbla, till att löntagare blev låntagare. Med andra ord är det svårt för vänsterdebattörer att förhålla sig till något som inte ”är borgarnas fel”. Alliansen har visserligen inte gjort något för att förändra situationen de senaste sex åren, men det hade knappast sett annorlunda ut med en S-regering.
En av få som kommenterat Lönesänkarna är Aftonbladets Ingvar Persson som i en allmänt hållen ledarkrönika (14/2) säger att ”det är dags att protestera”. Med breda penseldrag tecknar han en bild av ökade klyftor som en misslyckad idé för att minska arbetslösheten. Han nämner Alliansregeringens jobbpolitik, men inte socialdemokratins roll i strategin. Och naturligtvis presenteras inte ens ett embryo till en lösning. Protestera bara, och byt regering, så blir det säkert bra på något vis, tror Ingvar Persson.
Men det är mycket svårt att tänka sig att Stefan Löfven, om han skulle vinna valet nästa höst, bjuder in någon från familjen Wallenberg, någon från Handelsbankensfären och några till och säger att ”hörni, nu har ni fått leva loppan i 30 år och det börjar bli dags att betala tillbaka”. Nej, en ny löntagarfondsdebatt är nog det sista han önskar sig.
Storföretagen har mycket makt i Sverige och konstigt vore det annars när exporten står för cirka 50 procent av BNP. Storföretagarna är vana att diktera villkoren och få sin vilja fram. Nämnda Rune Anderssons kommentarer är ett ypperligt exempel på hur man aldrig behövt stryka någon medhårs – de fyra storbankernas aktuella miljardvinster, aktieutdelningar och förklaringar till detta är ett annat.
Det som verkligen behöver diskuteras i Sverige är inte löntagarnas roll i förhållande till storkapitalet, utan storföretagen i förhållande till mindre, växande företag. De mogna industriföretagen kommer inte att skapa de nya jobben i landet, men har ändå samma gräddfil som de alltid har haft. Här finns det utrymme för politiska förslag och en omfördelning som också kommer löntagarna till del. På så vis har Aftonbladets ledare rätt: Det är verkligen dags att protestera.