Det hänger på Paisley

Uppsala2007-03-10 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Efter att rösträkningen i går gick mot sitt slut efter onsdagens provinsval i Nordirland är det nog många som håller tummarna. Och det kan behövas. Det självstyre som Nordirland erhöll efter 90-talets fredsprocess har helt legat nere de senaste fyra åren. Nationalister och unionister, företrädare för den katolska respektive den protestantiska delen av befolkningen, har inte kunnat komma överens. Att regera tillsammans med den forna fienden visade sig vara ogörligt. Den misstro som byggts upp under århundraden av motsättningar verkade sitta alltför djupt.
Nu görs i och med veckans val åter ett försök att bryta dödläget. Men att komma överens blir lättare sagt än gjort. De två partier som verkar bli de stora delsegrarna tillhör de mer hårdföra på den nordirländska politiska skalan, som i stort sett helt bygger på etnisk grupptillhörighet. Det ena, Sinn Fein, var tidigare den politiska grenen inom terrorrörelsen IRA, ökänd för sina blodiga våldsdåd, och det andra, Democratic Unionist party (DUP), leds av den karismatiske pastorn Ian Paisley, lika ökänd för sin extremism och ovilja till förhandling och kompromiss.
Ledaren för Sinn Fein, Gerry Adams, har dock klart och tydligt deklarerat att partiet är berett att samregera med DUP. Tidigare i år uttalade man också sitt stöd för den förr så hatade nordirländska poliskåren, då en symbol för den brittiska överhögheten, nu omorganiserad och med målet att integrera de två befolkningsgrupperna inom kåren. Sinn Fein tycks vilja blicka framåt.

Även Paisley har ändrat inställning. I alla fall låter det så. Från att tidigare ha förklarat att han aldrig någonsin tänker "dela makt med terrorister" säger han sig nu - i något mildare ton - inte vara beredd att regera med Sinn Fein "som det ser ut i dag". DUP vill först se att Sinn Fein verkligen menar allvar med sitt nytänkande.
Hur befolkningen i övrigt ställer sig är mer tvetydigt. Valframgången för Nordirlands "hardliners" behöver inte ses som en återgång till bitter extremism. Den kan likaväl bero på en besvikelse med de mer moderata partier som inte lyckades motsvara de förhoppningar som väcktes i och med fredsprocessen. Och det ökande välståndet på Nordirland har redan bidragit till att mildra konflikten.
Men den nordirländska tragedin , liksom andra minst sagt segdragna konflikter, i Mellanöstern, Baskien och ex-Jugoslavien, har visat hur oerhört svårt det är att helt bryta den förlamande andan av ömsesidig misstro. Och Ian Paisley i sin nya roll som fredens och demokratins försvarare har svårt att övertyga. Han har predikat för mycket hat genom åren för det.
Så skepsis och oro är befogad. Skulle de båda parterna inte kunna komma överens kan det faktiskt nu vara sista tåget som går för Nordirland, i alla fall för överskådlig framtid. Utan en överenskommelse senast den 26 mars dras självstyret in och London återtar makten över provinsen. Det är Tony Blairs löfte och hot.

Om det infrias eller inte vid ett ännu ett misslyckat försök till regeringsbildning återstår att se. Nordirland verkar ständigt få nya chanser. Förhoppningen står nu till att den oberäknelige 81-årige Paisley på sin ålders höst äntligen tar sitt förnuft till fånga. Han kan faktiskt, om han vill, gå till historien som den man som räddade den nordirländska fredsprocessen. Och kanske bryr sig även en kristen pastor ändå något litet om sitt världsliga eftermäle?

Läs mer om