Det har redan hänt här
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Torsdagens oroligheter, då Köpenhamn i rapporterna genomgående beskrevs som en "krigszon", var de största på länge. De påstods vara en reaktion mot att det s k Ungdomens hus i stadsdelen Nörrebro slutgiltigt utrymdes av polisen.
Kanske kunde frågan om Ungdomens hus ha skötts smidigare från politiskt håll - en intervju med en av de ansvariga politikerna i går antydde det. Men den synpunkten är i allt väsentligt ett stickspår. Dels hade vänsteranarkisterna, förr eller senare, hittat någon annan förevändning för sin våldsutövning - och dels, vilket är viktigare, gäller lagen även för dem. Vi måste alla lyda lagarna, även dem vi inte tycker om. Vi har rätten att arbeta, inom lagens råmärken, för att förändra lagarna. Men vi har inte rätten att bryta mot lagarna. Så enkelt, och så svårt, är det.
Det finns en anspråksfull och förljugen retorik, framfödd inom de "autonoma" vänsteranarkistiska grupperna - och med en lika beskäftig som aningslös svada reproducerad av allsköns etermediala debatt- och nyhetsredaktioner. Den är i sak ihålig, från moraliska utgångspunkter motbjudande och intellektuellt undermålig.
En populär föreställning som går att destillera fram ur denna tankesörja är att anarkisterna, i någon mening, skulle representera "ungdomen" - i bestämd form, underförstått alla ungdomar, i stort sett åtminstone.
Det är naturligtvis fel. Anarkisternas andel av ungdomen räknas inte i procent, utan i promille. De utgör en försvinnande liten del av gruppen ungdomar - och kan inte från någon rimlig utgångspunkt göra anspråk på att vara några ungdomens talesmän.
En annan föreställning, lika frekvent som förolämpande, är att de regelmässigt uppflammande kravallerna skulle vara inslag i en rimlig och legitim kamp för demokratin.
Men demokratin är ingen produkt av revolutionsromantisk "kamp" på tårgasfyllda gator. Den är resultatet av en lång, hård, envis och konsekvent fredlig process som så småningom gav resultat.
Demokratin byggdes underifrån - genom studier, opinionsbildning, massmanifestationer, politiskt arbete. Det var de mångas insatser som byggde en stabil grund för demokratin. Liberaler och socialdemokrater, rösträttsrörelser och arbetarföreningar, starka personligheter som Karl Staaff och Hjalmar Branting och, till slut, de många människornas orubbliga vilja som de maktägande och privilegierade när allt kom omkring var kloka nog att inse att de inte kunde motsätta sig.
En tredje populär föreställning, som dock har snarare har hemortsrätt i ett mer utbrett allmänt slentriantänkande än bland väldefinierade smågrupper, är föreställningen att något sådant som i Köpenhamn "inte kan hända här".
Det är nys redan av det skälet att det faktiskt har hänt här. Kravallerna i Göteborg i samband med EU-toppmötet i juni 2001 skilde sig inte i något principiellt viktigt hänseende från det som de senaste dagarna pågått i Köpenhamn.
En intressant gemensam nämnare är ju till exempel det faktum att det vid bägge tillfällena och på bägge platserna funnits ett inslag av utländska "aktivister" - vilket i fallet Göteborg inte var så konstigt, men som när det gäller Köpenhamn indikerar att frågan om Ungdomens hus för de tillresta tyska, svenska och andra utländska så kallade "aktivisterna" bara var en förevändning, och inte huvudorsaken, till "aktionen".
Slutsatsen av detta är att vi inte ska vara naiva. När vänsteranarkisterna gör analysen att tiden är mogen får även Sverige räkna med ett nytt besök av dessa "terrorns turister".
Alla samhällen, även demokratierna, har brister, ofullkomligheter, ibland rent av upprörande missförhållanden. Det bör vi erkänna och verka för att avhjälpa. Samtidigt ska vi försvara och utveckla demokratin. Till skillnad från anarkisterna måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.