Vad är det som Italiens och Spaniens nya premiärministrar Mario Monti och Mariano Rajoy gör som inte Greklands Lucas Papademos klarar av? Frågan måste ställas då de ekonomiska utsikterna ljusnar för varje dag som går i de västra delarna av Medelhavet medan mörkret fortfarande är kompakt i Grekland. Skulle det se annorlunda ut om också Grekland hade en ”Super Mario” vid rodret?
Ingalunda. Skälet till att marknaden nu lättar i Italien och Spanien är att man bara väntat på att handlingsförlamningen ska släppa. De underliggande förutsättningarna för ekonomisk tillväxt har funnits där hela tiden – addera lite politisk handlingskraft och brasan tar fart igen. Papademos har däremot att försöka ta sig upp på Mount Everest med en trehjuling. Han trampar vidare och eurozonen hejar på lite håglöst, men mycket tyder på att försöket snart kommer att avbrytas.
Grekland går nu in på sitt fjärde år med recession, negativ tillväxt. Den förre premiärministern Giorgos Papandreou genomförde ett antal stora besparingspaket 2009–2011 för att landet skulle få sina stödlån. Pensioner och löner för de offentliganställda sänktes och förmåner drogs in. Trots detta ökade Greklands budgetunderskott 2011. Statsskulden ser ut att bromsa in vid 160–170 procent av BNP i år eller nästa år. Och det är ändå den goda sidan av saken.
Det mest negativa för Grekland är att inget händer som kan ge staten nya intäkter. De sänkta lönerna har minskat köpkraften och i landet finns inga exportinkomster som kan balansera upp detta. Nu tillkommer kanske nya stödlån och, efter viss tveksamhet, en skuldavskrivning på 100 miljarder euro från bankerna. Men det är tomt i kassan och dyrare än någonsin att låna. Ingen tror längre på Grekland och det tillfälle då man meddelar att man måste ställa in betalningarna närmar sig hastigt.
Samtidigt är det börsrally i Milano där man firar det nyuppståndna förtroendet. Ljudet av en lättnadens suck från Frankfurt och Luxemburg är också tydligt, då ett Italien på obestånd är eurozonens verkliga mardröm. Men ännu är det för tidigt att ropa ”ciao”. Visserligen har Montis reformpaket, kallat ”Rädda Italien”, antagits av parlamentet, men ännu återstår mycket arbete för eurozonens näst mest skuldtyngda land.
Monti säger sig också vilja reformera Italiens byråkrati och rigida arbetsmarknad, men där tyder mycket på att hindren blir betydligt fler än det nationalistiska partiet Lega Nord, som ensamt var emot sparpaketet i december.
Ännu mer osäker, och ännu mer byggd på framtida förhoppningar, är den ekonomiska uppgången i Spanien där Rajoys regering just inlett sitt uppdrag. Men den under hösten hårt pressade eurozonen får ta vara på ljuspunkterna. Även nästa toppmöte handlar förstås om skuldkrisen, men för tillfället är Grekland den enda givna punkten på dagordningen.