I veckan togs ett viktigt steg mot ökad status för Sveriges lärarkår. Inte genom de tre hundralappar extra man fick i årets avtal som undertecknades på onsdagskvällen, utan genom regeringens satsningar på karriärtjänster som presenterades i måndags. Detta blir på sikt mycket viktigare för statusen och löneutvecklingen än generella löneökningar i avtalsförhandlingar.
Det rådde närmast chockstämning i många lärarrum på torsdagsmorgonen och kraven på de fackliga företrädarnas avgång duggade tätt (exempelvis på Brännpunkt på svd.se 26/9). Lärarna var rustade för strid, strejk om så krävdes, för att äntligen återta lite av den mark som förlorats i lönekuvertet under 40 år. Resultatet blev en antiklimax.
Säkert ångrar facken i dag sin kampanj ”10 000 mer i månaden”, som i avtalsrörelsen blev till ett krav på ”ett tydligt steg mot 10 000”. För vad är egentligen ett tydligt steg? Ja, inte 300 kronor mer än andra jämförbara tjänstemannagrupper i alla fall.
De båda förbunden lyckades aldrig kommunicera till sina medlemmar att det skulle sluta med så låga löneökningar, särskilt inte som man tidigare förkastat ett bud på samma nivå (men med längre löptid).
Den här veckan kommer ändå att gå till historien som den då lärare faktiskt fick 10 000 kronor mer i månadslön. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) meddelade att man avsätter 2,3 miljarder kronor i riktat statsbidrag under fyra år. Det ska användas för att höja lönerna för lektorer med 10 000 kronor och förstelärare med 5 000 kronor.
Särskilt förstelärarna blir viktiga genom att agera murbräcka för lönelyft bland övriga lärare. Att de skickligaste lärarna lyfts upp kommer att öppna för andra i de individuella löneförhandlingarna. Stora nominella lönekrav för stora kollektiv av offentliganställda leder däremot bara till en mer sammanpressad lönestruktur. Det visar all erfarenhet vad gäller till exempel lärare och sjuksköterskor.
Det är trots allt positivt att det blev en fredlig lösning på lärarkonflikten. Vad skolan framför allt behöver är arbetsro för att kunna ta itu med de många reformer som ska genomföras. Det är nu, som de båda fackordförandena konstaterar, upp till kommunerna att se till att lärarnas arbete fortsätter att värderas högt även efter 2014. Medvetenheten om detta är stor hos arbetsgivaren och det folkliga stödet för högre lärarlön är starkt. Och det är i slutändan folket som både röstar i kommunvalet och betalar lärarna.
Och när besvikelsen väl lagt sig kommer karriärtjänsterna att finnas redo att söka. Uppsala har sedan tidigare lektorstjänster och kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) anser nu att kommunen ska vara först ut med förstelärartjänster. Då kommer också det tydliga steget mot en ökad status för lärarkåren.