Få svenska partiledare har varit så tydliga i sitt avståndstagande mot främlingsfientlighet som förra S-ledaren Mona Sahlin. Efterträdaren Håkan Juholt har, kanske medvetet, valt en annan väg. Oftast talar han inte alls om dessa strömningar. Och när han väl gör det lyckas han inte förmedla samma avstånd.
Mona Sahlin ägnade en stor del av sitt tal på valnatten 2010 åt det faktum att riksdagen nu fått ett främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna. Hon lovade att göra allt för att deras politik inte skulle få något reellt inflytande. Hon vidhöll samma linje i partiledardebatten 3 november, och däremellan hade hon hunnit göra upp med regeringen om närvaron i Afghanistan. Sedan tvingades hon bort från partiledarposten.
När Mona Sahlin nu (i en intervju med tidningen Novell) säger sig vara rädd för vart partiet är på väg bör man lyssna. Hon oroas för att S går samma väg som sitt danska systerparti och anpassar politiken till främlingsfientliga krafter, med Ilmar Reepalus förslag (som sades ha fått okej av partiledningen) om temporärt medborgarskap som exempel. ”Vi måste förstå att vi inte bara kan lyssna på opinionen. Vi måste förändra opinionen”, säger hon i intervjun.
Hon säger också att det inte räcker med att tala om hur det var förr. Adressen till Juholt är här tydlig och hon vill heller inte uttala sitt förtroende för den nye partiledaren.
Att säga att främlingsfientlighet är fel kan vem som helst göra. Men att gång på gång tala med glöd och engagemang om frågan och verkligen väcka opinion för ett öppnare samhälle kräver mer. Det är ett tålmodigt och långsiktigt arbete som kräver en hel del kunskap och nya insikter. På den här punkten är Mona Sahlin saknad i svensk politik.
Det svider förstås för Håkan Juholt att höra Jimmie Åkesson (SD) säga till Dagens Nyheter att det ”blivit bättre” efter partiledarskiftet då han inte har ”samma kategoriska inställning” till Sverigedemokraterna.
Enligt Åkesson är Juholt mer resultatinriktad i frågor som arbetskraftsinvandring och arbetsmarknadspolitik och kan sägas stå närmare SD än Mona Sahlin som ”nästan haft oss som en slags huvudmotståndare”.
Juholts metod för att bli av med detta oönskade stöd har snarare varit att tala mer om ”det gamla Sverige” han saknar. Och att då och då försöka med utspel som att ”SD röstar till 90 procent med regeringen” eller den omtalade vägran att ställa sig bredvid partiet i SVT:s partiledardebatt tidigare i höstas.
Men när det i somras visade sig att han är beredd att fälla regeringen med hjälp av SD faller argumentationen platt. Oviljan att debattera med Sverigedemokraterna i tv, och hänvisa till en uppgörelse med den övriga oppositionen som inte fanns, framstår också som ogenomtänkt.
Den som främst tagit upp Mona Sahlins fallna mantel är statsminister Fredrik Reinfeldt (M): ”SD menar att det finns ett ”vi”, och vi:et ska skyddas mot ”dom”. Ska dom få bli del av vi:et, så ska det vara rejäla trösklar och inträdesprov. Och för att visa att dom inte är riktigt lika bra och inte att lita på, så får dom bara tillfälligt tillhöra vi, för att vi ska se att dom sköter sig. Annars åker dom ut”, säger Reinfeldt till Sydsvenskan och är enligt tidningens reporter fjärran från sitt vanliga lugn, med rosor på kinderna.
Den som kan Reinfeldts bakgrund (hans farfars farfar var färgad), hört hans tidigare tal och sett honom kallas ”svenskfientlig” och ”landsförrädare” av SD-anhängare på nätet är inte förvånad. Reinfeldt har liksom Sahlin glöden och engagemanget mot främlingsfientlighet. Juholt har hittills inte lyckats visa det. Och det finns inte att köpa på Domus.