Det fria skolvalet har funnits sedan 1992, då friskolereformen genomfördes. I dag går drygt 12 procent av landets niondeklassare i en friskola, men i ungefär hälften av landets kommuner finns inte någon friskola. Andelen är alltså betydligt högre i de delar av landet där det finns alternativ till den kommunala skolan.
Trots, eller kanske på grund av, detta har kritik av friskolesystemet kommit att dominera den skolpolitiska debatten. Först och främst är det möjligheten för skolorna att göra vinst som ifrågasätts. Underförstått handlar det om att friskolereformen utarmar de kommunala skolorna.
Det råder inget tvivel om att den nu tjugo år gamla reformen har haft en stor inverkan på den svenska skolan. Plötsligt fick elever och föräldrar en valfrihet de tidigare inte haft och i ett slag konkurrensutsattes de kommunala, nyss statliga, skolorna. Eftersom reformen innebär att pengarna följer eleven, gav den också elever och föräldrar ett direkt inflytande över resursfördelningen mellan skolor.
I en rapport från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) har nationalekonomerna Anders Böhlmark och Mikael Lindahl (bägge knutna till Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering i Uppsala) granskat hur detta påverkat elevernas resultat. Böhlmarks och Lindahls slutsatser kan kanske få friskoledebatten att ändra riktning.
I rapporten slås nämligen fast att ju högre andel friskolor i en kommun, desto bättre är elevernas genomsnittsresultat. Det intressanta är att det inte är en resultatökning enbart bland friskoleelever som drar upp resultatet – genomsnittsresultatet förbättras både för elever i fristående och kommunala skolor. Genom att jämföra betygsutveckling så väl som resultaten i nationella prov, och ta hänsyn till elevernas senare utbildningsprestationer, menar Böhlmark och Lindahl att de kan utesluta betygsinflation som en förklaring. Det handlar om en ren förbättring av resultaten.
En ökad andel friskolor visar sig inte heller vara kostnadsdrivande. Om något, bidrar de till att hålla nere skolkostnaderna i kommunerna. För Böhlmark och Lindahl är detta ett tecken på att det som de väljer att kalla skolproduktivitet ökar med fler friskolor.
Rapporten från SNS säger varken bu eller bä om friskolor och segregation, inget om hur det fria skolvalet påverkar elevers lika möjligheter att lyckas, eller om hur fler skolor ska tävla om färre elever. Däremot säger den något om själva grundtanken med den reform som genomfördes för 20 år sedan – att den var lyckosam.
I dag är det fria skolvalet en självklarhet för elever och föräldrar. Det finns friskolor i ungefär hälften av våra kommuner. Och den konkurrens många varnar för visar sig tvärtom vara bra för eleverna – både i kommunala och i fristående skolor.