Sedan väntar den verkliga prövningen. Greklands enorma statsskuld på 340 miljarder euro byggs på för varje dag som går. Även om besparingarna nu börjar verka, så händer ingenting på intäktssidan. Tillväxten är nära noll och strejkerna avlöser varandra. Till hösten väntar antingen nya stödpaket som förutsätter nya sparplaner, eller en rejäl skuldavskrivning som skulle göra vägen tillbaka lättare för Grekland. Men skuldavskrivningen skulle i sin tur innebära stora risker för en utbredd finansiell oro i Europa.
Om Papandreou ska klara krisen behöver han ha folket med sig. Det har han inte i dag. Visserligen har han fått 155 Pasok-ledamöter att rösta med honom, en bedrift bara det, men kravallerna och polisens tårgas utanför visar tydligt vad folket tycker.
Enligt opinionsundersökningar (Kapa research) finns det fortfarande en klar majoritet mot sparpaket i Grekland och om Papandraeou tvingas avgå och det blir nyval skulle sannolikt det största oppositionspartiet Ny Demokrati komma till makten. Och då styrs Grekland av ett parti som är lika skyldigt som Pasok till den raserade ekonomin, men som inte velat ställa upp och ta ansvar nu när folket behöver det.
Hämndlystnaden mellan dynastierna Papandreou och Karamanlis (Pasok och Ny Demokrati) har blivit Greklands öde från 1970-talet och framåt. Det går att diskutera vem som misskött landet mest, men klart är att i opposition gör man allt för att förstöra för motståndaren, utan hänsyn till landets bästa.
Nu har det grekiska systemet nått vägs ände. Det går inte längre att ha i princip frivillig beskattning och en genomkorrumperad ekonomi. Under 2000-talet har EMU-medlemskapet och finanskrisen satt strålkastarljuset på än det ena, än det andra horribla exemplet på hur Grekland fungerat. Och den som visat målmedvetenhet och ödmjukhet under de senaste två årens förnedrande process är ändå Giorgios Papandreou.
Allt fler greker inser att det inte går att utkräva ansvar fullt ut för historiska misstag, och att det nu inte heller går att fördela vedermödorna helt rättvist. Kanske är det trots allt Papandreou som sitter i förarsätet för att få leda Grekland under den svåra tid som väntar. Ingen avundas honom då utmaningarna är enorma. Ett av många exempel:
Den grekiska statsjärnvägen ingår i det paket av privatiseringar som ska inbringa 50 miljarder euro. Men järnvägen är i så dåligt skick att det, enligt en bedömare, skulle löna sig att låta alla invånare ta taxi i stället för att reparera den.