USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright lär ha sagt: "det finns en alldeles speciell plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper och stöttar andra kvinnor." Och jag tänker: oj, vad den sektionen av helvetet kommer att bli fullsatt!
Feminism är modeordet i dessa tider. Så gott som alla anser sig eller rättare sagt påstår sig vara feminister; alla ifrån unga kvinnliga "militanta manshatare" till machomän med tvivelaktiga åsikter om kvinnor och jämställdhet. Företag och organisationer skapar jämställdhetspolicyer, det ordnas dagligen seminarier och konferenser om mångfald och jämställdhet land och rike runt. Regeringen vill ha fler kvinnor i näringslivets toppar.
Kvotering har sannerligen blivit ett laddat begrepp. De kvinnor som via egna nätverk och kontakter klarar sig, motsätter sig kvotering. Även de som saknar givna nätverk och därmed chanser till att bli utvalda protesterar högljutt mot kvotering, eftersom de inte vill bli beskyllda för att vara "inkompetenta fruntimmer". Till och med de som ser kvoteringen som enda möjligheten till att äntligen visa upp sin kompetens ansluter sig till kvoteringsmotståndarna, trots att många av dem i det tysta håller tummarna för en kvoteringslag.
Många kvinnor är förtvivlade över den långsamma jämställdhetsutvecklingen i landet; det är jag också. Men jag tror att jag har funnit en del av svaren till varför det går så långsamt för kvinnor.
Jag hoppas att jag betydligt oftare kunde påminna mig om och bedyra det varma och trygga systerskapet som vi alla kvinnor så gärna vill tro existerar. Visst finns det generösa kvinnor som har fått även mig att bli varm om hjärtat över deras uppmuntrande tillrop och beröm. Och visst har många män i åratal medvetet bromsat den kvinnliga frigörelsen. Jag tänker bespara er begrepp i stil med "patriarkat" och liknande. Inte nog med att jag har svårt att uttala det klumpiga ordet, det har dessutom börjat tappa
sin laddning på grund av dess överanvändning i medier och av aggressiva feminister.
Men så länge vi kvinnor fortsätter att beskylla männen för allt elände i samhället, och talar fientligt och föraktfullt om dem i alla våra nätverk och samtal gällande jämställdhet, så kommer det att finnas plats för pinsamheter som Feministiskt initiativ, som har orsakat mer skada än nytta för det kvinnliga könet.
Så länge vi kvinnor beter oss som oskyldiga och oskuldsfulla offer så kommer vi att behandlas därefter, utan några framsteg. Offren, dem tycker alla bara synd om till en början, men sedan upplevs de som tröttsamma, krävande och oseriösa.
Vi kvinnor bör ta vårt eget ansvar och oftare vara självkritiska, utan att vare sig beskylla andra kvinnor för att vara bedragare eller männen för att vara potentiella bromsklossar. Jag undrar förtvivlat varför det är just på kvinnodominerade arbetsplatser det ofta råder så mycket vuxenmobbning, baktaleri och infekterad stämning! Borde det inte varit givet och naturligt med en stenhård gemenskap och ett systerskap värt namnet, just på dessa arbetsplatser där männen lyser med sin frånvaro?
Kvinnlig avundsjuka och missunnsamhet har många gånger motarbetat en kvinnlig kollegas vidarebefordring i karriären. Att acceptera och tolerera en kvinnlig chef har ofta visat sig vara betydligt svårare för kvinnor än för män.
Det är sällan jag vittnar om att kvinnor blandar sig med männen i försök att "nätverka". De samlas ofta tillsammans, medan de i stället kunde ta chansen till att under dessa vänskapliga och informella förhållanden bereda banan för andra kvinnor.
Nej, även där håller sig männen för sig och kvinnorna för sig, som om båda grupperna inväntade invitation från den andra gruppen!
Det "systerskap" som jag har upplevt, ger jag tyvärr inte så mycket för - jag önskar att jag kunde göra det. Jag vill hellre tala om kompisskap och syskonskap för att vi kvinnor och män tillsammans ska lyckas skapa ett samhälle och näringsliv där mångfald är hur naturligt som helst. Där ingen kompetent kvinna behöver underkasta sig en förklaring för vare sig medier eller omgivningen till varför just hon, "trots" att hon är kvinna, har valts till en post som av tradition gått till männen. Där ingen kvinna
vare sig behöver be om ursäkt för sin kompetens eller slita för att hela tiden komma upp till bevis. Där vi alla kvinnor stöder andra kvinnor och gläds över deras framgångar, främst för att de är kvinnor, även om vi kanske innerst inne känner lite avund.
För ingen av oss vill ju hamna i helvetet och minst av allt i den kvinnliga sektionen! För med all sannolikhet kommer vi även i helvetet att tilldelas sämre villkor än herrarna!
Under tiden skulle jag vilja tacka för mig och tacka UNT för att det har varit så högt i tak på tidningsredaktionen och att jag har fått skriva om det som för tillfället berört mig .
Nu är det dags för mig att gå vidare.
Maria Masoomi | Egen företagare och fristående kolumnist i UNT