Det mönster som många tycker sig se bakom Bushs senaste utnämningar är inte ideologiskt utan innebär snarare att personer ur hans egen inre cirkel befordras till nyckelpositioner. Ett belysande exempel är valet av Alberto Gonzales, som just ingår i Bushs personliga krets av nära allierade och vänner, till ny justititeminister.
Condoleezza Rice har i många år ingått i familjen Bushs närmaste umgängeskrets. Att hon i allt väsentligt delar presidentens politiska uppfattningar och har genomgått en liknande utveckling som presidenten efter terrordåden 11 september 2001 är naturligt.
Men det finns en skillnad. Bush brydde sig före den 11 september aldrig särskilt mycket om omvärlden och gick till val år 2000 på linjen att USA skulle enagera sig i internationella problem i betydligt mindre utsträckning än under president Clinton. Condoleezza Rice har däremot en gedigen utrikespolitisk bakgrund, både akademiskt och praktiskt.
Hennes akademiska karriär är, liksom mycket annat i hennes biografi, briljant. Praktiskt har hon bl a förhandlat med Sovjetunionen om robotvapnen på 1980-talet och hon var en av den dåtida amerikanska administrationens experter på Sovjetunionen och Östeuropa.
Hon förknippades länge med den riktning inom amerikansk utrikesdebatt som brukar kallas "realistisk" och som mer inriktas på maktpolitik och "hårda fakta" än på idealism. Det är en hållning som mer passar ihop med den traditionella konservatismen inom det republikanska partiet än med den ambition att missionera för amerikanska värderingar och aktivt störta regimer som motsätter sig dessa som präglar personer som försvarsminister Donald Rumsfeld och dennes ställföreträdare Paul Wolfowitz.
Medan dessa i åratal förespråkat en utrikespolitik av det slag som USA i dag för har Rice, liksom Bush själv, "omvänts" efter den den 11 september. Vilken skillnad - om någon - som detta kan leda till i praktisk politik vet ingen i dag, men det skulle vara ett misstag att beskriva Rice som en enkel kopia av andra "hökar" inom den amerikanska utrikesledningen.
Medan Colin Powell ville utforma Irakpolitiken på ett annat sätt än presidenten och i praktiken blev alltmer ineffektiv på sin post har Rice presidentens fulla förtroende. Det ger ett handlingsutrymme som Powell saknade.
Men vad vill hon göra med detta utrymme? I bästa fall kan hon i kraft av sina obestridliga kunskaper förläna presidentens ideologiskt drivna utrikespolitik ett drag av flexibilitet och nyansering. På en bestämd punkt finns det rent av skäl för en försiktig optimism. Rices kunskaper om Ryssland - hon talar också ryska flytande - bör göra henne mindre benägen än många andra att acceptera president Putins alltmer auktoritära politik. Oron för detta är tydlig i Moskva, vilket avspeglas i de översvallande hyllningar till Powell som nu kommer från ryskt håll.
Snart ska Rice utse sina närmaste medarbetare. Hennes val kommer att visa hur hon vill använda sitt nya ansvar.