Historien bekräftas också av dagens praktik. Ett exempel är att partiet alltjämt umgås med de gamla östpartiernas efterföljare. Ett annat är att Eva Björklund, ledande i Svensk-kubanska föreningen, nu sitter i partistyrelsen.
Men varför har vänsterpartiet decennium efter decennium valt att umgås i dessa kretsar? Partisekreteraren Pernilla Zethraeus tog upp frågan i Expressen i onsdags. Hennes svar - att man drömt om ett alternativ till kapitalismen och intalat sig att detta alternativ fanns i de s k realsocialistiska staterna i sovjetblocket - är ärligt, men också ett sätt att undvika att säga det viktigaste.
Det var ju inte så att vänsterpartiets belästa och beresta ledande personer inte begrep att t ex fria val, fri politisk debatt, strejk-rätt eller frihet att resa utomlands saknades i Sovjetunionen, Östtyskland m fl stater. Tvärtom ansåg man att denna samhälls-modell var riktig, eller åtminstone en "historisk nödvändighet".
Kommunismen som ideologi är inte en lite radikalare form av socialdemokrati utan något helt annorlunda. Den klassiska marxismens föreställningar om en ödesbunden utveckling från feodalism och kapitalism till socialism och kommunism förenades med Lenins modell för hur en revolutionär elit ska gripa och behålla makten till en totalitär lära som ytterst är oförenlig med fri debatt, fria val och möjlighet till maktväxling. Kommunistpartiet har av "historien själv" utsetts att spela en "ledande roll" och kan inte lämna ifrån sig makten till andra som inte erkänner de historiska utvecklingslagarnas obönhörlighet.
Resultatet måste dock inte bli ett formellt enpartisystem av den typ som fanns i Sovjetunionen. Ett alternativ är den modell som infördes i de östeuropeiska s k folkdemokratierna där låtsaspartier för bönder och "borgerliga" yrkesgrupper tilläts existera inom ramen för en kommunistkontrollerad "folkfront", medan socialdemokraterna tvingades gå ihop med kommunisterna i ett "för-enat arbetarparti". Modellen gav en formell pluralism, samtidigt som maktväxling var lika utesluten som i Sovjetunionen. "Förklaringen till den rasande borgerliga agitationen mot folkdemokratierna ligger nog, djupast sett, däri att majoriteten i dag där aldrig blir minoritet i morgon", skrev partiideologen Harald Ru-binstein i skriften Kommunisterna och demokratin 1948.
Folkdemokratin var i praktiken också de svenska kommunisternas svar på frågan hur det politiska systemet skulle organiseras. I en intervju i Expressen 29/3 1973 sade C H Hermansson: "Det starkaste partiet måste givetvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna." Han beskrev därmed ganska exakt den ordning som rådde i det samtida Östtyskland och Polen.
I Uppdrag granskning figurerade Hermansson bara som den som bröt - tillfälligt - med Moskva efter Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien 1968. Men den omorientering, tillbaka till lojalitet med broderpartierna i öst som följde efter mellanspelet 1968 hade också Hermanssons stöd. Det är oerhört viktigt att se till att man är placerad i rätt kraftfält, sade han i en intervju i radioprogrammet Apropå 27 januari 1981 - just när Solidaritets framväxt i Polen satte svenska kommunisters lojalitet med sovjetblocket på prov. Rätt kraftfält betydde att man i de avgörande frågorna höll på Moskva och inte "moraliserade" över andra länder.
Den intensifiering av vänsterpartiets kontakter med Östeuropa som ägde rum efter de mest enkelspåriga Moskvavännernas utbrytning 1977 och som skildrades i programmet var inte alls paradoxal. Tvärtom gällde det att visa att det fortfarande var vpk som var den bästa samarbetspartnern i Sverige. Som framgick av programmet förstod kamraterna i öst saken mycket bra
I kväll sänds reportagets andra del.
Politisk chefredaktör