Men så blev det. I går rullades Egyptens förre diktator Hosni Mubarak in i domstolen på Kairos polisakademi, bakom gallren i en stadig järnbur. Ett till synes oändligt led av advokater armbågades för att få läsa upp sina bidrag till anklagelseakten, och domaren Ahmed Refaat fick flera gånger be om ordning i rätten.
Det är mycket som står på spel. Åtalet gäller både korruptionsbrott (5-15 års fängelse) och dödandet av demonstranter (15 års fängelse eller, olyckligt nog, dödsstraff). Mubarak, flankerad av sina söner Ala och Gamal, den tilltänkte tronföljaren, förnekade alla anklagelser.
Det är första gången på ett halvår som egyptierna får en skymt av den man som kontrollerade deras liv i nästan trettio år, från oktober 1981 till februari 2011. Han har hållits långt från kamerorna, i Sharm el-Sheikh och på sjukhus – men många egyptier fnyser åt allt tal om 83-åringens vacklande hälsa. Var han för några månader sedan frisk nog att kasta andra i fängelse utan dom eller rättegång, är han frisk nog att försvaras av advokat.
Rättsprocessen mot Mubarak och hans medarbetare, exempelvis den hatade tidigare inrikesministern Habib al-Adli, utspelar sig mot en bakgrund av växande spänningar mellan den gamla oppositionen och den nya regimen. (Se UNT:S ledare 29 juli.) Sedan Mubaraks fall styrs landet av en militärjunta under ledning av Egyptens överbefälhavare, fältmarskalk Tantawi. Dessa åldriga officerare har själva nått sina poster under Mubarak och tycks inte vilja tillåta ett alltför skarpt brott med den gamla ordningen. Mot dem står de ungdomliga demonstranter som tvingade fram Mubaraks fall och som nu kräver radikalare reformer. Strax före rättegången kallade juntan in polis för att röja undan regimkritiska demonstranter från Befrielsetorget – precis som Mubarak gjort. Frågan om Egyptens demokratisering är alltså långtifrån löst.
I detta är rättegången mot Mubarak en bisak, men det går knappast att ta miste på dess symboliska och psykologiska betydelse. Det är en vacker final på 2011 års uppror att se den gamle diktatorn, nyss orubblig i sin övermakt, svara för sina brott som den simple brottsling han är.
Det är heller inte bara egyptierna som tittar: al-Jazira och andra regionala tv-kanaler har sänt direkt från rättssalen. Hela arabvärlden har just nu blickarna riktade mot Kairo, och det lär inkludera de arabiska ledarna. Man undrar vad de tänker, Bashar al-Assad, kung Hamad bin Eissa, Moammar al-Gaddafi, och de andra tyrannerna – de som aldrig hade förväntat sig att rättvisan skulle kunna hinna i kapp en av dem?