Några dagar före EU:s historiska utvidgning togs en osannolik gäst emot i Bryssel. Libyens diktator Muammar Gaddafi möttes redan på flygplatsen av EU-kommissionens ordförande Romano Prodi och förde sedan samtal med olika EU-representanter om en normalisering av förbindelserna.
Gaddafis ankomst beskrevs som om det hade handlat om någon av rockens superstjärnor. Men det var alltså inte Bruce Springsteen eller Madonna utan en av samtidens värsta diktatorer som togs emot av det demokratiska Europas ledare. Nyligen besökte Storbritanniens premiärminister Tony Blair Gaddafi i Libyen. Libyska uppgifter säger att även president Bush är på väg.
Libyen har förvisso gjort uppseendeväckande motprestationer. Man har redan tidigare erkänt ansvaret för terrordådet mot ett Panam-flygplan över Lockerbie 1988 då 270 människor omkom och efterhand också gått med på att betala ut stora skadestånd till offrens anhöriga. Under hösten avsvor man sig alla planer på att framställa massförstörelsevapen och släppte in FN:s vapeninspektörer. I praktiken tycks Libyen nu alltså ha anslutit sig till kampen mot terrorismen.
Helomvändningen är möjligen något mindre dramatisk än vad den kan förefalla. Den terrorism som världen plågas av i dag utgår från extrema s k islamister som ser de sittande regeringarna i arabvärlden och den muslimska världen i övrigt som kättare. Den terror som tidigare sponsrades av Libyen drevs av andra motiv. I stället har både Libyen och andra arabregimer - t ex den i Syrien som i dagarna skakades av ett attentat - åtskilligt att frukta för egen del från dessa gruppers sida.
Libyens sidbyte, som också har drag av affärsuppgörelse, har i själva verket förberetts en längre tid. Den ofta framförda uppfattningen att det som hänt bekräftar riktigheten i den amerikanska strategin mot Irak - alltså att förmå andra skurkregimer i området att inse vad de riskerar - är alltför förenklad. Men Irakkriget kan ha påskyndat en process som redan pågick.
Om regimer som den libyska på allvar väljer att återvända till den internationella gemenskap man så länge isolerat sig från så är det bara att välkomna. I bästa fall kan ekonomiska och politiska kontakter med omvärlden bidra till att landet långsiktigt öppnas också i andra avseenden.
Men vi är inte där än. Amnesty International envisas med att påpeka det som lätt förträngs när Gaddafi tas emot i EU som en omvänd syndare. Libyen bryter fortfarande i stor skala mot mänskliga rättigheter och Gaddafi är lika mycket envåldshärskare som förut. Hur går stora famnen för Gaddafi ihop med USA:s och EU:s olika projekt för att demokratisera arabvärlden?
Och vilket förtroende ska man egentligen ha för en regim som systematiskt förtrycker sin egen befolkning?