I juni stod det klart att Hassan Rohani – den mest moderate av sex kandidater – blivit framröstad till ny iransk president. Till val gick Rohani bland annat på att framhålla vikten av förstärkta mänskliga rättigheter i landet, samt förbättrade relationer till väst.
Med rätta reagerade omvärlden försiktigt positivt, och sunt skeptiskt, till denna agenda. För hur stort allvar menar egentligen Rohani med sina ord? Och kommer Irans högste andlige ledare, Ali Khamenei, verkligen att ge honom utrymme att verka för ett öppnare Iran?
Svaren låter ännu vänta på sig, men några små och viktiga första steg har i veckan tagits i FN:s generalförsamling.
Sedan 1979-års iranska revolution kidnappades av religiösa fundamentalister har landet haft ett teokratiskt styre. Det har varit förödande både gällande den interna respekten för mänskliga fri- och rättigheter och för relationerna till omvärlden.
De diplomatiska förbindelserna med USA har upphört. Misstanken om att Iran anrikar uran i syfte att framställa kärnvapen har lett till hårda sanktioner från väst, vilka kraftigt har begränsat den för landet så viktiga oljeexporten. Läget har fram till Rohanis tillträde sett hopplöst låst ut.
I tisdagens FN-tal tog USA:s president, Barack Obama, tillfället i akt närma sig Rohani. För första gången erkändes officiellt CIA:s inblandning i den kupp som 1953 avsatte den demokratiskt valda Mosaddeq-regeringen i Iran. Obama framhöll även sin fasta beslutsamhet att pröva framkomligheten på den diplomatiska vägen.
I det tal av Rohani, som följde senare, påstod sig Irans president nu vara redo för att inleda samtal med USA. Han framhöll därtill att Iran inte har något intresse av att framställa kärnvapen, men försvarade ändå landets rätt att utveckla kärntekniken i fredliga syften. I en intervju för CNN valde Rohani även att erkänna och ta avstånd från Förintelsen.
När Rohani äntrade scenen i FN:s generalförsamling passade dock den israeliska delegationen på att lämna salen i protest. Israels premiärminister, Netanyahu, menar att den mjukare tonen från Iran endast handlar om ett försök att vinna tid för att utveckla kärnvapen.
Den djupgående misstron – mot den stat som länge förnekat Förintelsen och Israels rätt att över huvudtaget existera – är inte svår att begripa. Men Rohanis ansats till en förändring är trots det värd en chans.
Den diplomatiska väg, som Obama förespråkar, kommer att vara både lång och kantad av allehanda faror, fallgropar och hinder.
Men alternativen till att försiktigt stiga ut på den – och påbörja vandringen – är få. I bästa fall leder den sakteliga fram till ett tryggare Iran – både för de som lever inom landets gränser och i andra, intilliggande stater.
Fortsatt isolering riskerar däremot att ge extremismen en än starkare grogrund i landet.