Till viss del ligger det i sakens natur att debatten blir häftig. Många intressen står mot varandra. Idealet vore en stad där bilarna hade full tillgänglighet överallt, gångtrafikanterna alltid kunde ströva omkring fritt, cykellederna var trafiksäkra och att det samtidigt var lugnt och tyst utanför bostaden. Man inser snabbt att det inte går att uppfylla alla krav samtidigt. Kompromisser är nödvändiga.
I debattens inledningsskede är det därför viktigt att slå fast att trafiksituationen i Uppsala behöver förbättras. Att låta allting vara vid det gamla är inte ett alternativ. Bilköer, osäkra miljöer för fotgängare och cyklister, en splittrad stadsbild - listan kan göras lång på saker som behöver förbättras.
Denna problembild är inte unik för Uppsala - inte heller det uppskruvade tonläget i debatten. Vill man se vad som händer om en stad växer så det knakar samtidigt som beslutsfattare är handlingsförlamade av ett partipolitiskt prestigekrig är det bara att åka E 4:a söderut i rusningstid. Köerna börjar långt innan man ens hunnit till Stockholms stadsgräns.
I Stockholm heter den trafikpolitiska stridsfrågan trängselavgifter. Trots att ingen har lyckats presentera ett enda vettigt alternativ till trängselavgifterna har den politiska hanteringen gjort att en klar majoritet av medborgarna motsätter sig trängselavgifter.
Den borgerliga oppositionen i både stadshus och riksdagshus har inte varit sen att utnyttja detta till att kritisera det rödgröna styret. Samtidigt har regeringen och stadshusmajoriteten enbart sig själva att skylla med tanke på hur oerhört klantigt frågan har skötts från första början.
Samma tendens märker vi nu i Uppsala, fast vår stridsfråga heter gåfartszon. Med retoriskt skickliga inlägg om att cyklister kommer att svischa förbi bilarna om maxhastigheten sätts till 10 km/tim är det naturligtvis lätt att plocka populistiska poäng. Men det kräver att man helt bortser från att bussarna och bilarna i dag inte kommer upp i mer än 13 km/tim i snitt eftersom köer, rödlysen och fotgängare tvingar dem till ständiga inbromsningar.
Att hävda att handeln kommer att minska för att kunderna inte längre kan parkera precis utanför butiksporten är också populärt. Samma argument har också hörts i både Stockholms och Londons trängselavgiftsdebatt.
När oppositionskommunalrådet Jan-Ove Jerrestål (fp) ställer sig negativ att ens testa idén om gåfartszon på den bilfria dagen gör han det med just detta argument. Ändå visar erfarenheten från städer där bilismen faktiskt har begränsats att handeln får ett uppsving av detta (UNT 8/9). Jerrestål uttalar sig alltså mot bättre vetande.
Han är å andra sidan inte ensam oppositionsledare att göra det. Gunnar Hedberg (m) var först ut med att kalla förslaget för "stolleprov". Lars O Ericsson (c) var inte sen att hävda att inte ens hästekipage körde så sakta som 10 km/tim. Oppositionens företrädare tar på sig ett stort ansvar om det visar sig att Uppsalas trafikdebatt direkt kör i diket - med handlingsförlamning, köer och stagnation som resultat.