Förvrängningar, mer eller mindre medvetna, av Kerstin Hesselgrens insatser har tyvärr varit vanliga. I några fall kan de spåras till ett misstag i Nationalencyklopedin. Men Dagens Nyheter borde ha resurser att veta bättre. Den senaste — och tillförlitliga — skildringen av hennes insatser är Linnea Lindblads bidrag i antologin Liberala pionjärer år 2002 där forskare och journalister behandlar tio företrädare för den liberala generation som Hesselgren tillhörde och som bland annat formades av förra sekelskiftets kamp för allmän rösträtt.
DN skrev alltså i går att Schyman som politisk vilde har en "imponerande kvinnlig föregångare — Kerstin Hesselgren, den första riksdagskvinnan satt som vilde på 1920- och 30-talen".
Kerstin Hesselgren var inte den första kvinnan i riksdagen — hon valdes in tillsammans med fyra andra 1921 och började sitt arbete vid riksmötets öppnande 1922. Däremot var hon Sveriges första bostadsinspektris (det hette så på den tiden), första skolköksinspektris, första yrkesinspektris, den första kvinnan som representerade Sverige i Nationernas förbund och i Internationella arbetsorganisationen ILO och den första kvinnan i presidiet för ett riksdagsutskott.
Kerstin Hesselgren var inte politisk vilde annat än under en begränsad tid och då i en diametralt annorlunda bemärkelse än Schyman. Hon var ordförande i det frisinnade partiets kvinnoförbund och invaldes i riksdagen som representant för Frisinnade landsföreningen. När detta parti 1923 delades i två på grund av oenighet i alkoholpolitiken vägrade kvinno-och ungdomsförbunden att acceptera utvecklingen. Hesselgren satt därför som "frisinnad vilde" i riksdagen i drygt tio år. När de två partierna 1934 återförenades till folkpartiet inträdde hon i folkpartiets riksdagsgrupp, där hon blev den ledande socialpolitiska experten till dess hon lämnade riksdagen 1944 vid 72 års ålder.
Schyman blir nu vilde för att hon kastats ut av sitt parti eller själv brutit med det — var och en inser att någon jämförelse inte är möjlig.
Men detta gäller bara formalia. Det värsta i DN:s ledare är det politiska. Kerstin Hesselgren var en av Sveriges tyngsta socialpolitiker, hon byggde upp viktiga delar av bostads- och yrkesinspektionen, hon engagerade sig i hälso- och barntillsynsfrågor, kvinnors utbildning, sexualupplysning, mer generös flyktingpolitik och rätt för flyktingar att snabbt få arbetstillstånd.
Hon var som flera andra liberala eller frisinnade kvinnor engagerad i Centralförbundet för socialt arbete, CSA, vars insatser i mycket föregrep senare tiders offentligt bedrivna socialpolitik. Som Linnea Lindblad visar var hennes avsikt inte att ställa kvinnor mot män utan att genomdriva sådana socialpolitiska och andra reformer som skulle gagna både kvinnor och män. Det är uppenbart att Hesselgrens insatser var av en helt annan halt än Schymans lika speciella som spekulativa form av populism.
Men - allra viktigast. Hesselgren var demokrat och tog klart avstånd från samtidens diktaturrörelser, vare sig de var fascistiska eller kommunistiska. Som NF-delegat var hon en av det demokratiska Sveriges främsta internationella företrädare. Schyman har möjligen "aldrig varit kommunist" men hon har varit ledare för ett parti där skillnaden mellan kommunism och demokrati systematiskt suddats ut.
Ingen skulle drömma om att jämföra Schyman med Karl Staaff eller Hjalmar Branting. Dagens Nyheters jämförelse mellan Schyman och Kerstin Hesslegren är inte mindre orimlig. Är det för att det handlar om två kvinnor som tidningen tycker att det naturligt att konstruera paralleller som inte finns?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör