Kriget i Sudan är egentligen inte ett krig utan två. Det ena, som förs mellan upproriska grupper i söder och centralregeringen i norr, har pågått i olika omgångar nästan ända sedan landet blev självständigt 1956. Det andra, som utspelas i provinsen Darfur i västra Sudan, har blossat upp helt nyligen men i gengäld antagit former som fått observatörer att tala om risken för ett nytt Rwanda.
Norra Sudan är en del av arabvärlden. Södra Sudan tillhör "det svarta Afrika" och befolkningen är antingen kristen eller anhängare av olika naturreligioner. I söder finns en stor del av Sudans naturtillgångar - i synnerhet olja.
Upprorsrörelsen i söder vill ha självständighet. Men sådana krav har aldrig fått stöd av omvärlden som till varje pris vill undvika att Afrikas ofta bräckliga statsbildningar bryts sönder. Däremot har det faktum att södra Sudan delvis är kristet fått en del, främst amerikanska, kristna grupper att engagera sig. Säkert har de sett en motståndare i den islamistiska regim som f n härskar i Khartoum och som en tid var värd för Usama bin Ladin.
Bin Ladin är dock numera utkastad och trycket utifrån har förmått Khartoumregimen att gå med på en vapenvila som ska följas av maktdelning i sex år och därpå en folkomröstning i söder om självständighet eller status som autonom provins.
Men just när kriget i söder tycks kunna avvecklas bryter ett nytt ut i väster. Det finns förstås ett samband. Uppgörelsen om vapenvila har ingåtts utan att andra grupper i landet tillfrågats eller fått del i de rikedomar som enligt planen ska fördelas mellan de två parterna. Detta har utlöst oro i andra landsändar - i första hand i Darfur - och regeringen har valt att krossa de lokala revolterna med så hårda metoder att ingen ska våga göra uppror igen.
Kriget i Darfur består därför i allt väsentligt av urskillningslös terror mot civilbefolkningen. En FN-representant konstaterar att praktiskt taget varje by i Darfur nu är nedbränd. Stora delar av befolkningen har flytt till grannlandet Tchad och de som är kvar har samlats i läger där de långsamt dör av svält och sjukdomar.
Befolkningen i Darfur är liksom araberna i norr muslimer, men de tillhör olika afrikanska folkgrupper som länge hävdat att de trängts undan från beten, vatten och arbetstillfällen. Oavsett hur det förhåller sig med detta så tycks regimens avsikt nu vara att driva bort dem i syfte att omöjliggöra civilt stöd till motståndsrörelserna. Hantverket utförs av en milis, kallad janjaweed bestående av frisläppta kriminella som utrustats med hästar, pengar och tillstånd att bränna, plundra och våldta. Enligt flyktingar kommer flygvapnet först, därefter janjaweed och till sist armén.
Regimen i Khartoum är väl medveten om att ingen utomstående kan väntas protestera mot kriget i Darfur så länge som det finns hopp om en uppgörelse i söder. Konsekvensen av detta är att de utomstående regeringar, främst den amerikanska, som satsat prestige och resurser på att få slut på konflikten i södra Sudan mot sin vilja samtidigt bidrar till att terrorn i Darfur kan fortgå.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan talar varnande om etnisk rensning. Han ser skriften på väggen - situationen i Sudan kan bli en upprepning av katastrofen i Rwanda 1994 och han vill som FN-chef inte riskera att utpekas som medansvarig. Till skillnad från den gången har Kofi Annan redan antytt att en militär insats utifrån kan bli nödvändig.
Förutom Storbritannien och Frankrike sitter just nu både Tyskland, Spanien och Rumänien i FN:s säkerhetsråd. De är inte maktlösa. Ett gemensamt europeiskt initiativ för att driva igenom en hårdare hållning mot Sudan skulle rimligen ha generalsekreterarens stöd och kanske rädda hundratusentals människoliv.