Dödlägets män
Nyvalet på Nordirland skulle lösa knutarna och få ny fart på fredsprocessen. Resultatet blir i stället att det är de hårdföra krafterna på ömse håll som segrar. Förhoppningarna om en stabil fred får ännu en gång skjutas på en oviss framtid.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att dessa båda skulle kunna samarbeta konstruktivt inom ramen för en samlingsregering i Belfast med uppgift att blåsa nytt liv i fredsprocessen är helt otänkbart. Storbritanniens premiärminister Tony Blair får fortsätta att styra Nordirland från London. Dödläget permanentas för överskådlig tid. Fredshoppet tonar bort i fjärran.
PÅ DEN KATOLSKA sidan blir Sinn Fein, IRA:s politiska gren med Gerry Adams i spetsen, för första gången det största partiet. Partiet ökade sin röstandel med 6 procentenheter, samtidigt som det mjukare SDLP gick tillbaka med 5 procentenheter.
På den protestantiska sidan har visserligen det kompromissvänliga UUP, under förre premiärministern David Trimble, noterat en mindre framgång, med 1,5 procentenhet fler röster än vid valet 1998. Men det är en klen tröst i och med att pastor Ian Paisleys DUP ökade med hela 7,5 procentenheter.
Valvindens styrka och riktning kan med andra ord inte missförstås. Den brittiske Nordirlandsministern Paul Murphy, som nästa vecka skall inleda samtal om en samlingsregering i provinsen står inför en omöjlig uppgift.
Om nu inte ett nyval, och en massivt omvittnad krigs- och konflikttrötthet hos folket på Nordirland förmådde bryta dödläget inställer sig frågan vilket hopp som över huvud taget finns.
SVARET är att det på kort sikt absolut inte finns något utrymme för optimism. Det är dödlägets män som nu fått förstärkta möjligheter att blockera och obstruera. Mänskligt att döma kommer det att dröja lång tid innan det uppstår förutsättningar för att få i gång en positiv process igen.
@3a Text:Nästa fråga blir då vad, om något, som kan göras på längre sikt — och där blir svaret ofrånkomligen mer svävande. Det är rimligt att anta att varken den brittiske eller den irländske premiärministern är intresserade av att under överskådlig tid ta risken av att än en gång kalkylera fel och utlysa nyval.
Det är frågan om avväpningen av de halvmilitära organisationerna, främst IRA, som är orsaken till den misstro och fruktan som ytterst torde ha bidragit till valutgången. Avväpningen överenskoms i det s k långfredagsavtalet från 1998.
DETTA AVTAL är alltjämt i kraft och utgör fortfarande nyckeln till fred. Men om dödläget skall brytas räcker det inte att förlita sig enbart på parterna. Det internationella samfundet måste agera långt kraftfullare
än hittills.