Kärnborg försöker dock inte göra gällande att ROKS på ledningsnivå skulle ha någon annan inställning än den som skildrades i programmen, nämligen att manligt våld mot kvinnor bara är en förlängning av mäns överordnade position i hela samhället och att behandling av män som misshandlar riskerar att stärka denna könsmaktsstruktur. Konsekvensen av denna inställning är att varje man måste betraktas som en potentiell misshandlare.
Det är inte fel att använda begreppet könsmaktsordning som beskrivning av vissa samhällsfenomen, t ex att män ofta har mer betalt än kvinnor som utför likartade eller till och med mer krävande arbetsuppgifter, eller att kvinnor med samma eller bättre meriter än män ofta förbigås vid antagning till tjänster eller utbildningar.
Men det betyder inte att alla samhällsfenomen kan beskrivas i just dessa termer. Och lika lite betyder det att det skulle vara illegitimt att forska om t ex manlig våldsutövning — mot kvinnor eller mot andra män — med andra teoretiska ansatser.
De idéer om att föreskriva vilka teoretiska utgångspunkter som forskning om våld mot kvinnor måste ha — och därmed till stor del också vilka slutsatser som forskningen bör komma fram till — som uppenbarligen finns bland ledande personer inom ROKS är oacceptabla, helt oavsett om Dokument inifrån gav en vinklad skildring av kidnappningen till Norge eller ej.
Forskning består inte i att söka efter så många bevis som möjligt för att en viss teori eller förklaringsmodell är sann utan i att kritiskt pröva hållbarheten hos olika teorier. Den intellektuella öppenheten och beredskapen att acceptera andra perspektiv än det man själv finner viktigast eller intressantast är nödvändig i varje form av vetenskapligt arbete.
Dessvärre har inte alla som är eller varit verksamma i vetenskapliga sammanhang alltid förstått att dra gränsen mellan vetenskap och dogmatik. Under den stora marxistvågen för trettio år sedan var det lätt att stöta på uppfattningen att alla samhällsproblem inte bara kunde utan måste analyseras som en funktion av konflikten mellan arbete och kapital. Då blundade många för könsperspektivet — att resonera i sådana termer var småborgerligt och drog uppmärksamheten från klasskampen.
Klassanalys och historiematerialism kan mycket väl leda till intressanta resultat. Men det blir dogmatik om man hävdar att inga andra analysmodeller kan accepteras — eller om man börjar betrakta dem som envisas med att framhålla andra perspektiv som förrädare eller fiender.
Parallellen till föreställningen om könsmaktsperspektivet som det enda tillåtna och i djupare mening giltiga är tydlig. Men det finns andra paralleller också.
En sådan är det sätt att beskriva det svenska samhället som i grunden rasistiskt som också förekommer i debatten. Varje infödd "vit" svensk blir då en potentiell förtryckare av alla med annan bakgrund. Accepterar man inte denna utgångspunkt är det lätt att bli anklagad för att själv gå rasismens ärenden, om inte avsiktligt så åtminstone "objektivt".
En från LO om svenska skolelevers resultat som nyligen presenterades ger en tänkvärd belysning av sådana föreställningar. LO-rapporten konstaterade att den etniska och kulturella bakgrunden — i kontrast till många populära föreställningar — hade mycket liten betydelse för vad eleverna presterade. Däremot fanns ett tydligt samband mellan resultaten i skolan och elevernas socioekonomiska situation.
Den som vill kan säga att LO återupprättade klassperspektivet över det etniska perspektivet. Men det är nog mer träffande att säga att LO bidrog till att höja kunskapsnivån genom att pröva flera perspektiv. Det var mer än vad regeringen och Margareta Winberg tycks ha klarat av vid mötet med ROKS teoretiker. Kan man lita på att arbetet mot kvinnovåld nu får ske utan intellektuella låsningar?
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör