Nätföretagen vet allt om dig, brukar det heta. Sedan 1 mars är detta mer sant än tidigare då Googles nya ”integritetspolicy” har trätt i kraft. Policyn betyder inte större hänsyn till användarna, som man kan tro, utan att all information från företagets alla tjänster samlas på ett ställe. I samband med införandet hördes lama protester från bland annat Frankrikes dataskyddsmyndighet och EU:s kommissionär för integritetsfrågor, Viviane Reding, som bad Google att skjuta upp införandet. Vilket företaget struntade i.
Företag som Google och Facebook har som affärsidé att stå på användarnas sida, och därmed också ett intresse av att framstå som medvetna i integritetsfrågor. Konflikten uppstår när de växer och blir globala storföretag som introduceras på börsen. Nya ägare vill få del av tillväxten och kan ställa krav på att företagets tillgångar används optimalt för att maximera vinsten. Och alla miljoner användares uppgifter finns ju där, numera också behändigt förpackade.
”Nästa stora integritetsdebatt bör gälla den enskildes integritet i förhållande till nätföretagen”, skriver Morgan Johansson (S), ordförande i justitieutskottet på SvD Brännpunkt (25/6). Han vill att den integritetskommission som S och regeringen beslutat tillsätta ska få ett särskilt uppdrag att granska de privata företagen och eventuellt föreslå ny lagstiftning till skydd för integriteten.
Frågan är bara med vilken trovärdighet politiker i Sverige och EU kan stå upp för den personliga integriteten? I lagar och direktiv har man ju på senare år varit frikostiga i att ge tillstånd för myndigheter att ta reda på medborgarnas förehavanden, i verkligheten och på internet. Politikernas och nätföretagens motiv för att samla in mer information om medborgarna/användarna kan ibland vara förvillande lika: åtgärden har ett gott syfte och är till för allas eget bästa.
Ändå är det naturligtvis på sin plats att lagstiftaren följer med i utvecklingen, att man som Johansson skriver ”kartlägger hur företag ... samlar information på internet, hur länge sådan information sparas, vad den används till och hur integriteten påverkas”. Det vet vi inte riktigt i dag och företagen vill inte dela med sig av sina tillgångar.
Parallellt med denna process måste också internetanvändare bli bättre på att skydda sig. De flesta vet i dag att man ska vara försiktig med att använda personliga uppgifter på nätet (personnummer, kontokortsnummer, inloggningskoder och så vidare). Betydligt färre vet att det faktiskt går att skydda sig ganska väl vid vanligt surfande.
Det går att stänga av funktioner som webbhistorik (vilka sidor man besökt) och intressebaserad annonsvisning. Det går också att med ett enkelt handgrepp kryptera e-posten man läser och skickar. Varje användare vet ju sitt eget bästa – bättre än både nätföretag och politiker.