Tolokonnikova fångar väl in den känsla som börjat växa fram bland en allt större del av den ryska befolkningen, nämligen att slutet långsamt närmar sig för det system som skapats av den tidigare KGB-medarbetaren Vladimir Putin. Rysslandskännaren Lena Jonsson påminner i en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet i går om de paralleller som finns mellan dagens kulturella avantgarde, som till exempel kollektivet Vojna som är ursprunget till punkgruppen Pussy Riot, och det avantgarde som fanns i Ryssland före tsarväldets fall 1917.
Men än så länge behärskas scenen av Putin och av dem nya maktelit som lagt under sig det ryska samhället. Rättegången hade inga likheter med rättegångar i demokratiska rättsstater – försvaret har inte tillåtits inkalla egna vittnen, frågor från försvaret har underkänts, kvinnorna har hållits fängslade under grymma förhållanden, de ”experter” som inkallats har varit flagrant partiska. Det påstådda brottet, ”huliganism”, är uppenbart orimligt – vilket var och en kan se på det klipp på Youtube där Pussy Riots minutslånga protestaktion i Kristus Frälsarens katedral kan följas.
Att åtalet och domen enbart har politiska motiv ligger i öppen dag. Men myndigheterna kan inte själva öppet tillstå detta, eftersom de i så fall skulle medge det som alla vet – alltså att den politiska friheten i Ryssland är starkt beskuren. I stället har åtalet konstruerats som ett åtal för skymf av den rysk-ortodoxa kyrkans troende. De tre ska ha drivits av ”religiöst hat” och indirekt hetsat mot kristenheten i dess helhet. Att den sång som framfördes handlade om Putin ska enligt åklagaren bara ha syftat till att dölja den verkliga avsikten: att attackera religionen.
Argumentationen är rent pinsamt usel. Men den illustrerar väl samspelet mellan Kreml och patriarken Kirill och dagens ledning i den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också kyrkoledningens inställning till feminism.
Men genom att åberopa religionen inbjuder myndigheterna bara till en annan slutsats – domstolen är en inkvisitionsdomstol, med alla de historiska associationer som detta begrepp innehåller. Det enda som skiljer Chamovnitjeskij-domstolen från riktiga inkvisitionsdomstolar – och från domstolarna under sovjetperioden – är att de åtalade ändå tillåtits att ha försvarsadvokater och att åhörare tillåtits i rättssalen.
Advokaten Nikolaj Polozov konstaterar att den lag som åberopats inte kan tillämpas på aktionen i katedralen och avser att driva ärendet vidare såväl i Ryssland som internationellt. Ett lagenligt åtal skulle ha handlat om helt andra saker och – i en rättsstat – på sin höjd kunnat resultera i böter. I stället har Rysslands styrande visat sitt folk och hela världen vad regimen går för och därmed troligen också bidragit till att systemets fall faktiskt kommit lite närmare.