Rättegången mot Breivik har därför i princip kommit att kretsa kring frågan om han var tillräknelig eller inte när han begick dåden. Det vill säga var han mentalt förmögen att skilja mellan rätt och fel. De sakkunniga psykiatriker som utvärderat Breivik mentala hälsa har inte varit ense.
I går kom domen. Tingsrätten anser att Breivik var tillräknelig då han utförde sina dåd och dömer honom till 21 års förvaring med möjlighet till förlängning med fem år i taget. Förutsatt att domen inte överklagas är därmed rättsprocessen mot Behring Breivik över. Överlevande och anhöriga till offren får en möjlighet att gå vidare.
Förvaring kan användas vid grova brott där den tilltalade bedöms vara en fara för samhället genom återfall i brottslighet. I praktiken liknar straffet det svenska livstidsstraffet.
Behring Breivik kommer sannolikt att tillbringa återstoden av sina dagar på Ila fängelse och förvaringsanstalt. På en avdelning med särskilt hög säkerhetsnivå kommer han att ha tillgång till tre celler på vardera åtta kvadratmeter, ett sovrum, ett arbetsrum och ett träningsrum. På avdelningen finns en rastgård med höga murar och ett nättak. Breivik kommer, åtminstone inte till en början, att ha kontakt med andra intagna. Det finns en hotbild mot honom. Han hålls därför isolerad.
Men även om Behring Breiviks kontakter med omvärlden kommer att vara begränsade kommer han att fortsätta att påverka det norska samhället under överskådlig tid. Många av de frågor som fallet väckt och väcker är alltjämt obesvarade. I det perspektivet utgör fredagens dom endast slutet på början.
Tingsrättens dom tycks visserligen ligga i linje med allmänhetens rättsuppfattning. 75 procent av norrmännen ska, i likhet med Anders Behring Breivik själv, ha förordat straff före vård. Men i detta fall är det inte tillräckligt att straffa Breivik.
Ett straff har huvudsakligen två syften. Det ena, den så kallade individualpreventionen går ut på att påföljden ska avskräcka eller förhindra gärningsmannen från fortsatt brottslighet. Det andra, den så kallade allmänpreventionen går ut på att påföljden ska avskräcka andra från att utföra liknande brott.
I Anders Behring Breiviks fall uppfyller man endast ett av dessa syften. Genom att försätta honom i fängsligt förvar hindras han att begå nya terrorbrott. Indirekt kan hans dåd dock fortsätta att inspirera andra. Den allmänpreventiva effekten av domen mot Breivik är i princip obefintlig. Få kan tänka sig att begå den typen av terrordåd som Breivik utförde och de som kan tänka sig att följa i hans fotspår lär knappast avskräckas av risken att bli gripen och straffad.
Det är bara genom att fortsätta arbetet för ett öppet och demokratiskt samhälle som risken för nya terrordåd kan minska. Arbetet för att förhindra att snedvridna världsbilder som Breiviks kan få spridning och fäste har bara börjat.