Dörren till EU får inte stängas
EU kan naturligtvis fungera hjälpligt utan en ny författning. Det problem som nej-segrarna i Frankrike och Nederländerna skapar handlar snarare om olika sidoeffekter av att författningen faller.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
En annan sidoeffekt kan bli att förtroendet för euron sjunker. En italiensk minister krävde i går att Italien ska överge den gemensamma valutan. Det kommer säkert inte att ske — utan eurosamarbetet skulle den skakiga italienska ekonomin var riktigt illa ute — men illustrerar tydligt vilken typ av utspel som nu kan komma från politiker som vill ta billiga poäng.
Av större långsiktig betydelse är däremot att det nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland som varit drivkraften i EU:s utveckling och den europeiska fredsordning som vuxit fram efter andra världskriget nu brutits. Visst har EU:s utvidgning medfört att det fransk-tyska samarbetet delvis ersatts eller kompletterats av andra samarbets-mönster, men oenighet mellan just dessa två länder skapar ändå osäkerhet i omvärlden om EU:s långsiktiga utveckling.
Det finns en rad inslag i EU-samarbetet — både ekonomiska, rättsliga och politiska — vilkas framtid nu ter sig osäker. Men den fråga där den nya osäkerheten kan få de i särklass största och mest allvarliga följdverkningarna är EU:s fortsatta utvidgning.
Om USA är världens dominerande militärmakt så är EU världens viktigaste exempel på hur stater kan utöva s k ''soft power'' — inflytande som följer av att man förmår påverka normer, beteenden och kulturella koder. Om EU inte funnits och under fyra decennier haft så stora ekonomiska och politiska framgångar så hade utgången av reformprocessen i de f d östländerna efter kommunismens fall varit mycket osäker. Men EU fanns och fungerade som förebild för såväl politiska ledare som för den stora allmänheten i den del av Europa som tidigare stängts in bakom murar och taggtråd.
De f d östländernas EU-anpassning och numera EU-medlemskap har också direkta positiva effekter för ''det gamla'' EU. Nu får de nya medlemsländerna tillträde till en gemensam marknad. Hade de i stället stängts ute så hade Västeuropas EU-länder i stället fått ta hand om stora mängder människor som försökte hitta en utväg undan nöd och stagnation i Europas östra halva. Då hade ''social turism'' kunnat bli ett problem — tack vare medlemskapet finns hopp om utveckling också i Europas östra halva. Perspektivlösheten i den debatt om ''polska rörmokare'' och lettiska byggnadsarbetare som förs i de gamla medlemsländerna är häpnadsväckande och tragisk.
Att den stora östutvidgningen gick så snabbt och smärtfritt är en av EU-samarbetets stora triumfer. Men processen är inte avslutad. År 2007 väntas Bulgarien och Rumänien bli medlemmar, vilket kan ske också utan den nu avvisade författningsreformen. Men EU är enligt sina grunddokument öppet för alla europeiska länder som fyller kraven på demokrati och fungerande marknadsekonomi. Precis som för Litauen, Slovakien eller Polen är det i länder som Kroatien, Moldavien, Ukraina eller Turkiet utsikten till EU-medlemskap som i dag ger legitimitet åt de krafter som vill förvandla dessa länder till demokratiska rättsstater.
Om ledande EU-länder nu i stället vänder sig inåt och blockerar de förändringar i regelsystemet som behövs för att utvidgningen ska kunna fortsätta så är det mycket allvarligt. Nationalistiska och populistiska krafter kan åter få initiativet i de länder som plötsligt känner sig avvisade. Det kommer att öka osäkerheten t ex på Balkan med följdverkningar över hela Europa. De halvkriminella grupper som styrt Ukraina sedan 1991 kan få en chans att komma tillbaka i parlamentsvalet 2006. Turkiet
blir kanske inte det exempel på en muslimskt dominerad demokrati med förmåga att påverka andra muslimska samhällen som landet skulle kunna vara som EU-medlem.
I det läge som nu uppstått måste de regeringar som säger sig tro på Europatanken inse vad som är viktigast. Det viktigaste är inte det författningsdokument som just fallit utan att dörren till EU för nya medlemmar också i fortsättningen hålls öppen.