Dramatiken i Damaskus
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är däremot sannolikt att den hårt pressade syriska regimen såg denna konflikt som ett gudasänt tillfälle att avleda en del av det missnöje som den, på goda grunder, dragit på sig. Den hade alltså ingenting emot dramatiken i Damaskus.
Dock är det alldeles tydligt att den brast i handlaget och inte lyckades behålla kontrollen, vilket i sig är en smula förvånande med tanke på att Syrien knappast lider någon brist på poliser och säkerhetsfolk.
Demonstrationer med slagord är en högst legitim meningsyttring. Att bränna flaggor eller på andra sätt skända nationella symboler är naturligtvis egentligen förkastligt, men får väl tyvärr numera sedan några decennier anses ingå i den internationella "demonstrationskulturen".
Men vad som under inga omständigheter kan godtas är angrepp på ambassader och diplomater. Syrien har, som alla andra länder, en fördragsenlig skyldighet att garantera säkerheten och okränkbarheten hos främmande länders ambassader.
Det som inträffade i går var tekniskt sett ett angrepp på danskt, svenskt och norskt territorium. En ambassad är nämligen en del av territoriet i sitt hemland — och dess diplomater är skyddade av immunitet.
Därför är det inte bara riktigt i största allmänhet, utan det enda tänkbara, att reagera med största stramhet på detta exempellösa övergrepp.
Slutsatsen av gårdagens händelser är däremot inte att bryta de diplomatiska förbindelserna med Syrien. Särskilt i svåra tider är förbindelserna extra viktiga.