Tanken med det pågående klimatmötet är att det ska kratta manegen för att få till stånd ett nytt globalt klimatavtal i Paris 2015. Men problemen är omfattande.
Klimaskeptikerna framstår i allt större utsträkning som desperata förnekare, när forskningsvärlden i stort blir mer och mer enig om att hotet med stigande vattennivåer, extremväder och svår torka kryper närmare.
Tyfonen Haiyan, som för ett par veckor sedan orsakade en omfattande katastrof på Filippinerna, blev en smärtsam påminnelse om vad som står på spel.
Inför mötet i Warszawa sade den tyska miljöministern, Peter Altmaier, att: ”Vi behöver nå framgång med att få till stånd ett klimatavtal som är bindande för samtliga stater, för oss alla.” Men att prata är en sak – att göra tunga uppoffringar för att avvärja ett framtida hot någonting helt annat.
Världens fattiga länder, de så kallade G-77-staterna, är angelägna om att få till stånd ett avtal om kompensation från i-länderna vid ”förlust och skada”, orsakad av klimatpåverkan. Kravet är logiskt av framför allt tre skäl.
För det första är utvecklingsländerna, både historiskt och i dag, ansvariga för en mycket liten andel av växthusgasutsläppen.För det andra är många fattiga länder betydligt mer utsatta för naturkatastrofer än rika länder – och när en sådan väl inträffar är skyddet dessutom ofta dåligt.För det tredje slår klimatförändringar hårdare mot länder med en till större andel agrar ekonomi.
Samtidigt är i-länderna oroliga för att kostnaderna i ett eventuellt kompensationssystem skulle bli höga, och motviljan är stor.
EU:s kommissionär med ansvar för miljöfrågor, Connie Hedegaard, har tagit avstånd från automatiska kompensationer. Australiens arroganta attityd, när frågan skulle diskuterades i onsdags, fick G-77-ländernas representanter att marschera ut.
Frågan är alltså hur mycket västvärlden är villig att offra, samt på hur stort allvar man egentligen tar klimatfrågan. I Climate change performance index rankas årligen insatserna bland de 58 stater som belastar klimatet mest.Tillsammans står dessa för över 90 procent av de globala koldioxidutsläppen.
I den senaste rapporten lämnades de tre första platserna tomma, eftersom inget av länderna ansågs ha gjort tillräckligt. Därefter följer Danmark, Storbritannien, Portugal och Sverige.
Mest oroväckande är dock att USA och Kina – som sammanlagt är ansvariga för nästan 40 procent av utsläppen – placerar sig så lågt: På plats 43 respektive 46.
Vad exakt är det som måste hända för att världen ska vakna?