När det nu talas om en Löfveneffekt, om att Socialdemokraterna tycks gå mot strålande tider igen, kan det vara värt att påminna om opinionsläget för ganska exakt en mandatperiod sedan. I Sifo:s januarimätning 2008 gick visserligen S tillbaka något, men noterade ändå 43,1 procent och var mer än dubbelt så stora som Moderaterna (20,4 procent). Den rödgröna ledningen över alliansen var då 16,4 procentenheter.
Allt är relativt, med andra ord. Som att 26 procent för S i en februarimätning (United Minds) är bra, medan dryga 27 i SCB:s decembermätning betecknades som ”katastrofsiffror”. En Löfveneffekt finns sannolikt där ändå, så till vida att det inte bara fortsätter nedåt för partiet. Eller om man ska kalla det för en ”blivit-av-med Håkan Juholt-effekt”?
Stefan Löfven ger intryck av att vara raka motsatsen mot sin företrädare på partiledarposten. När han grillades av SVT:s Mats Knutsson i söndagskvällens Agenda passade han på de flesta av frågorna. Skatterna och a-kassan ber han blygsamt att få återkomma till. Inte ens den aktuella debatten om pensionsålder nappar han på, utan uttrycker i stället förståelse för att regeringen är bekymrad på den punkten.
På en punkt vaknar den forne fackbasen till liv i tv-rutan. Företagen och hushållen måste få veta att det långsiktigt finns tillgång till energi till ett rimligt pris, anser han. För närvarande behövs då kärnkraften, men varken den eller någon annan energikälla kan tillåtas bli brickor i ett kortsiktigt politiskt spel. En blocköverskridande överenskommelse måste därför komma till stånd.
När Löfven skrider till verket är det i en fråga som han själv behärskar, och utspelet får då en större tyngd. Han bedömer också att en lösning är av yttersta vikt för jobben och landets framtid, inte bara för de egna kärnväljarna. Raka motsatsen till Juholt, alltså. Inte undra på att Stefan Löfven omfamnades av partiets verkställande utskott.
Med två och ett halvt år kvar till valet skiljer sig det politiska landskapet väsentligt från det 2008. Då fanns det bara en väg för S-ledaren Mona Sahlin – nedåt – och den var var hon också tvungen att ta med det rödgröna samarbetet. Stefan Löfven gör inte om det misstaget. Men hur ska han kunna vinna tillbaka röster i storstäderna och samtidigt förhindra att de som är missnöjda med regeringen i stället försvinner till ett allt starkare MP eller ett pånyttfött V? Där ligger den stora utmaningen för Löfven.
Regeringen har alldeles egna bekymmer. För fyra år sedan gick Moderaterna kräftgång. Nu slåss de övriga tre partierna för sitt liv. Om ett faller ur riksdagen 2014, faller troligen alliansen. Sannolikheten för att bli omvald på grund motståndarsidans svaghet har minskat betydligt efter årets partiledarskiften. Ju förr man blir medveten om den effekten, desto bättre.