I går reste Arafats hustru Suha hastigt från Paris till Ramallah - ett av många tecken på att den palestinska ledarens tillstånd är allvarligt. Ännu ett tecken är att Arafat utsett en tremannakommitté som ska underlätta ett maktskifte.
Trots att Arafat är 75 år gammal och länge haft dålig hälsa vet ingen vad som sker den dag han inte längre fungerar som president. Dels har Arafat själv sett till att ingen kronprins ska kunna hota hans egen ställning. Dels har den palestinska myndigheten underminerats av de hårda israeliska motaktionerna mot palestinsk terrorism.
Det israeliska trycket och korruptionen inom den palestinska myndigheten har fått många palestinier att i stället solidarisera sig med extremistgrupper som Hamas. Andra hoppas att nya ledare ska kunna ta Arafats plats.
Genom Osloprocessen erkände Arafat och PLO Israels rätt att existera men i Israel uppfattas Arafat i dag som ett hinder för meningsfulla fredssamtal. Den förenklade officiella versionen är att Arafat i Camp David 1999 blankt avvisade ett generöst israeliskt anbud om en palestinsk stat. Den, likaså förenklade, palestinska versionen är att den stat som erbjöds var alltför kringskuren för att kunna fungera.
Men det är obestridligt att president Clinton kort före sin avgång vid årsskiftet 1999/2000 försökte bryta dödläget med ett bud som gick längre än förslagen från Camp David och som innebar att en palestinsk stat skulle upprättas på praktiskt taget hela Västbanken och i Gaza. Budet accepterades av Israels premiärminister Barak.
Hade Arafat också sagt ja så hade Baraks ställning stärkts avsevärt inför det israeliska nyvalet i februari, som i stället vanns av Ariel Sharon. Men Arafat sade alltså nej. Kanske trodde han att ytterligare något skulle kunna pressas fram genom den förnyade intifadan. Kanske vågade han inte riskera sin ställning som symbol för det palestinska folket genom en handling som andra skulle beskriva som förräderi. Kanske förmådde han inte ta steget från att leda en motståndsrörelse till att leda en stat.
En ledare med andra kvaliteter än Arafats kunde ha använt sin prestige till att förankra en lösning av det slag som Clinton föreslog. I stället togs principerna från detta fredsförslag upp av andra palestinska företrädare, tillsammans med israeliska fredsvänner, genom det s k Genèveavtalet 2003 - ett privat dokument som är skrivet på ett sådant sätt att det skulle kunna fungera som ett fredsavtal.
Det är inte otänkbart att det maktvakuum som uppstår efter Arafat kan fyllas av ledare som är beredda att på allvar söka nya fredskontakter. Trycket mot Ariel Sharon att låta den just beslutade reträtten från Gaza följas av fler och genuint förtroendeskapande åtgärder kommer i så fall att öka.
Men risken är samtidigt stor att det blir en blodig uppgörelse mellan olika grupper om kontrollen över den palestinska myndighetens maktmedel. För det palestinska folket vore detta ännu en olycka.