Alla andra partier är så där lagom nöjda. EU:s nya grundlag liknar i hög grad den gamla, men man har förenklat och förtydligat. Den förra kunde knappt ens experterna begripa. Den nya går att läsa, om än med visst besvär.
EU:s makt ökar på nationernas bekostnad, hävdar kritikerna. Om man med EU:s makt menar EU-parlamentets så är det delvis riktigt. Men den nya makten har man i huvudsak tagit från EU-rådet, alltså regeringscheferna, inte från de nationella parlamenten.
Men den svenska riksdagen och andra länders parlament har också fått nya befogenheter som de inte hade förut. Viktigast är möjligheten att stoppa EU från att ta över nya områden som man tycker bör beslutas i medlemsländerna.
Har Sverige fått mindre att säga till om, som Junilistan hävdar? Det är svårt att ge ett enkelt svar på den frågan. De kompromisser som nu förhandlats fram i Bryssel har gjort bilden av makten i EU dunklare än förut.
Men som regel har förändringarna gått Englands väg, dvs mer makt åt medlemsländerna, och vetorätten är kvar på fler områden. Majoritetsbesluten ska fattas med 55 procent av medlemsländerna som ska innehålla minst 65 procent av befolkningen. Detta ger de större länderna mer makt. Men samtidigt ska en blockerande minoritet bestå av minst fyra länder.
Krångligt, krångligt. Men oftast finns inte motsättningarna mellan små och stora länder utan mellan de länder som vill ha mer makt åt EU och dem som vill ha mindre. Eller också mellan nord och syd. Och då spelar stora länders makt mindre roll. Tänk bara Tyskland-Frankrike mot Storbritannien, så framgår det att storleken inte är avgörande.
Kommer den nya grundlagen att bli verklighet? Det ser mörkt ut. Bara ett under kan få de brittiska väljarna att rösta ja i folkomröstningen nästa år. Och reglerna kräver att alla länder säger ja för att den nya grundlagen ska träda i kraft. Problemet för nej-sägarna är att de inte har något alternativ.
Nej-sägarna i Storbritannien vill helt enkelt att landet ska lämna EU. Om frågan i folkomröstningen formuleras så - alltså ja till grundlagen eller utträde ur EU - kan kanske undret inträffa och ja-sidan få majoritet. Premiärminister Tony Blair skryter redan vitt och brett om alla de framgångar han haft i förhandlingarna om grundlagen.
Men det är inte bara folkomröstningarna som är ett problem för EU. Stämningen har blivit sur, alla slåss för sina egna länder, ungefär som i fotbolls-EM, ingen ser till helheten. Även om förslaget till grundlag går igenom är risken mycket stor för att EU delar upp sig i ett A-lag, som återgår till de ursprungliga idéerna om allt tätare samarbete, och ett B-lag som i huvudsak ägnar sig åt den gemensamma marknaden.
Det är tyvärr ingen tvekan om var Sverige då hör hemma, alltså i B-laget. Det kommer att likna det gamla EES, dvs Sverige måste följa EU:s beslut utan att kunna påverka.
För Göran Persson, som numera efter åtskilligt vacklande än hit och än dit, tydligen tycker att det mellanstatliga samarbetet räcker, är det en bra lösning. För oss andra vore det en tragedi.