Befrielsetorget är Kairos självklara centrum, på samma sätt som Kairo är Egyptens mittpunkt och Egypten är arabvärldens politiska och kulturella hjärta. De tv-sända bilderna av unga obeväpnade aktivister som konfronterade kravallpolisen för att kräva frihet, rättvisa och värdighet, öppnade dammluckorna, och en flod av uppdämt hat mot korrupta och brutala regimer vällde fram över hela regionen. 2011 blev ett historiskt år, ett revolutionsår på samma sätt som 1989, 1917, 1848.
Men det var inga obeväpnade aktivister som till sist fällde Mubarak, det var armén. Sedan den 11 februari har Egypten styrts av en militärjunta under ledning av ÖB Mohammed Hussein Tantawi. Här finns inte minsta spår av demokratisk process eller öppenhet: juntans överläggningar sker i hemlighet, och besluten meddelas folket i form av befallningar från en uniformerad talesman.
Det är förstås en tillfällig situation, vilket juntan gärna påminner om, och målet är att snart återgå till ett civilt styre. Men det finns skäl att tvivla på generalernas demokratiska övertygelse. De har i årtionden lojalt tjänat diktaturen, gjort karriär på den och berikat sig genom den. Deras kupp mot presidenten berodde inte på att de delade revolutionärernas förändringstörst — utan på att de var rädda för den.
Februaris förhoppningar om ett skarpt brott med den gamla ordningen har gång på gång kommit på skam, sedan militären inskridit för att skydda den gamla regimens tjänare. Även om vissa av Mubaraks anhängare släpats inför skranket för korruption och övergrepp, har andra snabbt frikänts. De utlovade utrensningarna i säkerhetsapparaten har mynnat ut i bondeoffer, och den ”upplösta” Statssäkerhetstjänsten lever kvar under nytt namn. Rättsprocessen mot exdiktatorn själv, Hosni Mubarak, hålls inte bara motvilligt, utan dessutom under största tänkbara sekretess — som ville man skydda honom.
Så kan inte ett land styras, som fått blodad tand på revolution. Befrielsetorget har återigen tagits över av demonstranter. Deras krav på snabbare samhällsförändring tar nu formen av protester mot juntan, och redan har flera blodiga sammanstötningar ägt rum mellan polisen och den nygamla regimens kritiker.
Samtidigt finns det många andra — kanske den stora massan — som just nu bara drömmer om lugn och ro och ekonomisk återhämtning. Ytterligare andra, inklusive många oppositionsgrupper, föredrar att konsolidera sina vinster och planera för framtiden hellre än att satsa allt på fortsatt revolution.
I vinter ska parlamentsval hållas, diskret uppflyttade från september-oktober. Därefter ett presidentval, vars ledande kandidat just nu verkar vara veterandiplomaten Amr Moussa, med goda kontakter bland både de gamla och de nya ledarna. Det är svårt att föreställa sig annat än att militären kommer att utöva ett dominerande inflytande på egyptisk politik både under och efter valen.
Samtidigt är det omöjligt att återgå till den gamla ordningen. Revolutionen har, även om den inte nått ända fram, förändrat någonting grundläggande i det egyptiska samhället — och i hela Mellanösterns politik. Ett land som störtat en härskare kan störta nästa, och kommer inte att tolerera att återigen utestängas ur sitt eget politiska liv. Den egyptiska juntan gör klokt i att komma ihåg det.