Det mest intressanta med de rödgröna partiernas gemensamma budgetförlsag, som lades fram i riksdagen i går, är inte förslaget i sig utan att det lär vara sista gången på länge som ett sådant gemensamt dokument presenteras.
Thomas Östros (S) talar om Socialdemokraternas behov av att utveckla sin egen politik efter valförlusten, något som kräver större handlingsutrymme än vad som rimligen ryms i gemensamma budgetförslag. Miljöpartiets talesperson i ekonomiska frågor, Mikaela Valtersson, uttrycker sig på ett liknande sätt. Det är lätt att förstå dem. Minst entusiastisk över utsikten att det rödgröna samarbetet tunnas ur är Ulla Andersson (V). Också det är naturligtvis fullt begripligt.
Det rödgröna budgetalternativet är alltså föga mer än en upprepning av de ståndpunkter man drev gemensamt månaderna före valet. Inga nya reformförslag presenteras och bedömningen av vilket reformutrymme som finns är detsamma som regeringen gör. Mer pengar föreslås till kommuner och landsting, arbetsgivaravgifterna för småföretag och skatten för pensionärer ska sänkas och tankarna på en förändrad och allmän arbetslöshetsförsäkring avvisas – men över dokumentet vilar ofrånkomligen en skugga. Det är ju fråga om ett alternativ som väljarna redan har avvisat och som nu upprepas mest för formens skull.
Därför är också kommentarerna från finansminister Anders Borg (M), Carl B Hamilton (FP), Annie Johansson (C) och Mats Odell (KD) onödigt spydiga. Visst är det fråga om ett budgetförslag på tomgång och visst kan man säga att förslaget visar på de svagheter i den rödgröna politiken som regeringspartierna redan kommenterat många gånger.
Men det intressanta är alltså inte vad som står i budgetalternativet utan att de tre partierna från och med denna sista gemensamma manifestation nu känner sig fria att utforma sin politik vart och ett för sig.
Att det skulle gå så var inte oväntat, men för den skull inte heller självklart. När Mona Sahlin och Miljöpartiets två språkrör 2008 presenterade det som skulle bli det nya rödgröna tvåpartialternativet så talade man om ett nära samarbete i alla frågor fram till åtminstone 2020. Sahlin tvingades kort därefter utvidga samarbetet till att också omfatta Vänsterpartiet – och Miljöpartiet hade inte mycket annat att göra än att gilla läget. Men tvåpartisamarbetet återuppstår alltså inte. Det hade knappast heller varit möjligt efter den resa som de rödgröna varit med om.
I stället står det klart att många inom Miljöpartiet hellre ser sitt parti som ett slags ”mittenalternativ” mellan Socialdemokraterna och alliansen. Detta innebär naturligtvis också att man ser Socialdemokratin som en konkurrent och i Stockholmspolitiken talar Miljöpartiet öppet om ambitionen att gå om Socialdemokraterna som näst största parti.
Det är inte självklart att detta verkligen är realistiskt och det är svårt att tro att Socialdemokraterna förblir passiva inför utmaningen. Men situationen är inte lätt att hantera. Med Vänsterpartiet avhängt är det lättare att driva en ekonomisk politik med vett och realism. När samarbetet med Miljöpartiet försvagas kan man föra en mer realistisk energi- och klimatpolitik med fortsatt utrymme för kärnkraft. Men frågan är i vilken utsträckning partiaktivisterna är med på noterna – i båda fallen kan ju den nödvändiga förändringen beskrivas som en anpassning till borgerliga ståndpunkter.
När det rödgröna alternativet tills vidare framstår som överspelat har Socialdemokraterna en gyllene chans att börja om. Men om man inte förmår ta den så kan allianspartierna vinna det tredje valet i rad, 2014