Efter "Sveagate"
Sent omsider fick partisekreterare Marita Ulvskog avbryta solsemestern och återvända till partihögkvarteret på Sveavägen. Officiellt för att i skuggan av "Sveagate" påminna partifunktionärerna om etikens och moralens krav. Men en minst lika viktig uppgift är nog, som Dagens Industri påpekar, att ta itu med att revidera valstrategin.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Dels återstår det ett drygt halvår fram till valdagen — och ytterst få skandaler alstrar färsk indignation efter så lång tid. Dels är frågan om hur ett eventuellt rättsligt efterspel utfaller ganska komplicerad att försöka bedöma med någon säkerhet.
Ändå är "Sveagate" inget litet problem för socialdemokraterna. Vid en tidpunkt som nästan inte kunde vara olämpligare bidrar den nämligen till att trassla till de grundläggande ritningarna för den socialdemokratiska valkampanjen.
Dels påminner den om att det i den socialdemokratiska "partikulturen" sedan gammalt finns tvivelaktiga inslag. Och då handlar det i första hand inte om grova karikatyrer, utan om sådant som strängt taget är värre — falska valaffischer, systematiska försök att via anonyma telefonsamtal fiska fram komprometterande uttalanden från andra partiers företrädare, att exploatera i den fortsatta agitationen och liknande.
Framför allt höjer den dock vaksamheten , både allmänhetens och mediernas, inför vilka kampanjmetoder som s-sidan kommer att använda i den fortsatta valrörelsen.
Härom dagen offentliggjorde Dagens Nyheter delar av det socialdemokratiska strategidokumentet Valseger 2006, som tidningen kommit över.
Där bekräftas vad som i och för sig länge varit tydligt, nämligen att socialdemokraterna som vanligt ser moderaterna som sin huvudmotståndare i valrörelsen. Moderaterna är det största partiet i den borgerliga alliansen, moderatledaren är i praktiken alliansens statsministerkandidat. Redan det är skäl nog.
Dessutom har moderaterna systematiskt slipat av kanterna på sin politik, flyttat sig kraftigt åt vänster — och utmanar fräckt, och säkert också provocerande, socialdemokraterna på deras egen hemmaplan när de framställer sig som "det nya arbetarpartiet". En effekt av allt detta är att moderaterna numera tar väljare direkt från socialdemokraterna.
Det är med andra ord lätt att förstå, och från socialdemokraternas utgångspunkt också logiskt, att den socialdemokratiska valmaskinen även denna gång kommer att koncentrera kanonaden på moderaterna.
Men nu hamnar man i ett dilemma. I vanliga fall brukar det bara vara att ösa på. Väljarna skall skrämmas och de egna skall hetsas och inspireras till stordåd i valrörelsen. Ingen — utom möjligen en eller annan överdrivet finkänslig borgerlig ledarsida, som man saklöst kan strunta i — brukar ha några synpunkter på socialdemokratiska övertramp. Efteråt kan man vid behov släta över med någon milt beklagande formulering om "överord i stridens hetta".
Men i år tycks förutsättningarna vara andra, och svårare. Efter avslöjandet av "Sveagate" riskerar den "normala" metoden att bli kontraproduktiv.
Fläskar man som alltid annars på med "avslöjanden" av moderat "dubbelmoral" och med raljerande angrepp på Fredrik Reinfeldt blir kanske reaktionen rakt motsatt den avsedda. I stället för att folk förfasar sig över de baksluga moderaterna kanske de börjar ställa kritiska frågor av innebörden att angreppen kanske utgör exempel på en ny smutskastning av ojust slag mot en politisk motståndare.
Det kan rent av vara så att det är moderaterna som i denna fråga har den största trovärdigheten —i så fall något lika ovanligt som mardrömslikt för de socialdemokratiska valstrategerna.
Det finns förmodligen ingen annan lösning på detta dilemma än att dämpa tonläget mot moderaterna. Kvaliteten på valrörelsen skulle förmodligen ha en hel del att vinna på det, å andra sidan löper socialdemokraterna risken att partiaktivisterna "inte känner igen partiet", med ty åtföljande demoralisering och minskad glöd i valarbetet.
De stora socialdemokratiska valnederlagen som medfört regeringsskiften har haft en bakgrund av detta slag.