Egypten attackeras
Nära nittio döda och minst tvåhundra skadade är hittills facit av självmordsattackerna mot den egyptiska turistorten Sharm el-Sheikh natten till i går. Minst fyra, kanske upp till sju personer, körde fram bilar på Sharm el-Sheikhs marknadsplats och vid två turisthotell och utlöste sammanlagt sju explosioner. Bland offren finns någ-ra utlänningar, men ännu fler vanliga egyptier.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den mest omfattande och omskrivna var fram till i går den som ägde rum i Luxor 1997. För Egyptens del har alltså den extrema fundamentalismen fått dödliga konsekvenser långt innan terrorism av detta slag började plåga andra delar av världen.
En fundamentalistisk organistion som beskriver sig själv som en lokal förgrening av al-Qaida har tagit på sig ansvaret och hänvisar till kränkningar av muslimer i Afghanistan, Irak och Tjetjenien som förklaring till dådet.
@3a Text:Men det ter sig givetvis helt absurt att döda eller skada hundratals muslimer i Egypten — tillsammans med en handfull turister — för att muslimer i andra länder dödas i konflikter som varken den egyptiska regeringen eller de dödade egyptierna själva har något med att göra.
Vad resonemang av detta slag säger är helt enkelt att Irak och andra akuta krishärdar fungerar som förevändningar för grupper av extrema fundamentalister att begå handlingar som de annars lika väl hade kunnat begå under någon annan förevändning. De vägleds av utopiska föreställningar om ett "sant islamiskt" tusenårsrike, "renat" från västerländskt inflytande och från inhemska politiker som samarbetar med västliga intressen.
Bomber i Londons tunnelbana och bomber på en egyptisk badort är i det perspektivet likvärdiga — i båda fallen anser man sig bekämpa krafter som står i vägen för den egna utopins förverkligande. Utopismen i sig är välkänd från andra extrema rörelser genom
historien och har, oavsett förtecken, alltid tagit sig liknande uttryck.
Egypten är allierat med USA, har sedan länge slutit fred med Israel och välkomnar utländska turister. Det räcker mer än väl för att extrema fundamentalister ska anse att regimen tillhör fiendesidan och att man alltså har rätt eller t o m skyldighet att försöka få bort den, nu likaväl som 1992 och 1997 och oavsett vad som under tiden hänt eller inte hänt i t ex Irak eller Afghanistan. Förmodligen anser man att de egyptier som dödas ändå är avfällingar eftersom de arbetar inom turistindustrin.
För rotlösa unga män utan framtidsutsikter kan en självmordsattack framstå som ett sätt att ge tillvaron en sorts förvriden mening, att få status som martyr och en säker plats i paradiset. Det är den typen av föreställningar som seriösa och ansvarskännande islamiska ledare måste gå i närkamp med — det finns knappast några andra som kan göra det. En av Egyptens mest respekterade imamer gjorde det i går på ett sätt som omvärlden har alla skäl att respektera.