Rättegången mot Egyptens avsatte president Muhammad Mursi fick avbrytas nästan så fort den började. Mursi och hans medåtalade markerade tydligt och högljutt att de inte accepterade domstolens legitimitet.
På många platser i Egypten demonstrerade anhängare till Muslimska brödraskapet. Enligt rykten i går kommer rättegången inte att återupptas förrän i januari.
Om militärregimen menar allvar med att skapa förutsättningar för försoning och återgång till demokrati så är det klokaste den kan göra att avbryta hela processen. Men det är inte troligt att något sådant sker. Tvärtom måste rättegången tolkas så att den nya regimen är fast besluten att döma Mursi till någon form av straff och så långt som möjligt krossa Muslimska brödraskapet som politisk kraft.
Det innebär i själva verket att den nuvarande regimen förefaller beredd att gå längre än vad den störtade presidenten Mubarak gjorde. Under dennes styre fanns ett visst utrymme för brödraskapets verksamhet och medlemmar kunde i vissa fall väljas in som oberoende kandidater i parlamentet. Att de styrandes attityd nu tycks vara hårdare antyds också av att Muhammad el-Baradei, den mer liberale premiärminister som tillsattes omedelbart efter Mursis fall, kort därefter flydde ur landet och riskerar att gripas om han återvänder.
De krafter som nu åter tagit greppet om Egypten tycker sig säkert också ha ett folkligt stöd. Det fanns verkligen ett utbrett missnöje med Mursis styre, både med hur ekonomin vansköttes och hur presidenten systematiskt ställde sig själv över lagen. De demonstrationer som ledde till Mursis fall var inte mindre än de som ledde till att militärledningen lyfte bort hans företrädare Hosni Mubarak.
Men att Mursi var en inkompetent och allt mer auktoritär president är inget argument för att nu behandla honom som en brottsling. Tvärtom kan effekten av en rättegång och sannolikt åtföljande dom knappast bli någon annan än att polariseringen i landet blir än mer djupgående med ett inbördeskrig eller ett rent terrorstyre som fullt tänkbara slutstationer. De krafter inom Muslimska brödraskapet som var beredda att kompromissa med sekulära krafter får ännu svårare att göra sig gällande.
Muslimska brödraskapets roll under den arabiska våren var inte heroisk. Tvärtom förhöll sig rörelsen passiv ända till dess att det stod klart att Mubarak skulle falla. Och lika sant är att militären avsatte Mubarak för att inte riskera att förlora sin övergripande kontroll över statens olika institutioner och över de företag som drar in stora inkomster till de väpnade styrkorna.
De egyptier som vill ha demokrati tycks inte ha mycket att hoppas på under den närmaste framtiden. Vill man bryta den onda cirkeln av massprotester och militära maktövertaganden så är en rättegång mot den avsatte presidenten inte rätt väg.