Syriens president Assad har gått med att lämna landet – om han får en egyptisk rättegång. Så går ett av veckans bittra skämt i Mellanöstern. Åtalet mot den avsatte Hosni Mubarak och ett antal andra personer ur den gamla regimen gick runt avgörande frågor. Domstolen var knappast vuxen sin uppgift. Mubarak dömdes visserligen till livstids fängelse, men som åtalet var upplagt kan han ha goda möjligheter att komma undan när domen överklagas.
Men dödsstraff hade inte varit acceptabelt. Ansvar för våld och korruption måste slås fast, men ett land som vill anträda vägen till demokrati bör inte börja med att döma tidigare ledare till döden. Och det har, trots allt, ett stort symbolvärde att Mubarak ställs inför rätta.
Domen kommer samtidigt med speletinför presidentvalets andra omgång och man kan inte utesluta politiska påtryckningar i syfte att påverka stämningarna inför valet. Resultatet av den första omgången blev ju att två kandidater från vardera ytterkanten gick vidare, Muslimska brödraskapets Muhammed Morsi och Mubaraks tidigare vicepresident, Ahmed Shafiq. Hade de stora grupper som varken vill ha islamistiskt styre eller militärdominans samlat sig kring ett namn så hade framtidsutsikterna för Egypten sett helt annorlunda ut.
De sekulära krafter som drev fram revolutionen har, i teorin, därmed en möjlighet att avgöra vem av de två som ska vinna. Men hur väljer man mellan fundamentalism och militärstyre om man själv vill ha demokrati och tolerans? Både Morsi och Shafiq lovar nu kompromisser med de demokratiska och sekuklära krafterna, garantier för yttrandefriheten och medborgerliga rättigheter för kvinnor.
Motståndet mot Shafiq är möjligen djupare känt, på grund av dennes direkta association med Mubaraks avskydda styre. Men Muslimska brödraskapets hemlighetsfulla och slutna karaktär inger oro även om Morsi skulle välja att kompromissa med de sekulära. För många kan utvägen bli att inte rösta alls i andra valomgången och satsa på att bygga upp ett starkare sekulärt och demokratiskt alternativ underifrån.