Det är cirka fem mil fågelvägen mellan Strasbourg och Karlsruhe, på var sin sida om den fransk-tyska gränsen. I Strasbourg skissade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i sitt linjetal på onsdagen på ett framtida, betydligt mer federalt Europa. Och i Karlsruhe fattade den tyska författningsdomstolen två beslut som sannolikt var nödvändiga för att den gemensamma valutan, euron, över huvud taget ska ha en framtid.
Domstolen beslutade dels att godkänna förslaget om köp av statsobligationer i krisländer som presenterades av ECB-chefen Mario Draghi i förra veckan, dels att Tysklands deltagande i den stora räddningsfonden ESM inte strider mot den tyska grundlagen. Inte heller krävde domstolen ytterligare hårda villkor för länder som söker hjälp från fonden – däremot sattes ett tak för Tysklands åtagande då man maximalt får garantera 190 miljarder euro i stödlån.
Just detta tak innebär en begränsning av storleken på ESM, om stora ekonomier som Spanien och Italien skulle söka stöd. Dessa länder kan ju inte garantera sina egna lån och Tyskland får nu heller inte öka sin andel om det skulle behövas. Allt som allt framkallade ändå beskeden från Karlsruhe en lättnadens suck över Europa – räddningsaktionerna kan fortsätta.
Portugisen José Manuel Barroso har drygt ett och halvt år kvar på sin andra och sista femårsperiod som kommissionens ordförande, och han vill inte gå till historien som den som satt vid rodret när unionen sprack. I sitt tal försökte han därför mana fram bilden av ett nytt EU, bestående av en bankunion och ett betydligt tätare finanspolitiskt samarbete.
Bankunionen har det i sig goda målet att EU:s skattebetalare aldrig mer ska behöva rycka in och rädda banker på obestånd. Medlet är bland annat att centralbanken ECB förvandlas till en enorm tillsynsmyndighet, en gemensam finansinspektion, för sammanlagt cirka 6 000 banker, allt från storspelare på den globala finansmarknaden till sparbanker i småstäder. Ändå är detta den enklaste delen av Barrosos vision.
Den tänkta politiska unionen innebär fördragsändringar av en helt annan dignitet än Lissabonfördraget, vilket även det krävde många ändringar och ett flertal folkomröstningar innan det var på plats. De grundläggande förutsättningarna, med stora spänningar mellan nord och syd, har förändrats mycket sedan dess. Den andra sprickan, mellan eurozonens 17 länder och de övriga tio, måste också hanteras på något vis.
Det politiska Europa kan aldrig läka om inte de ekonomiska såren repareras. Därför var den tyska domstolens besked onsdagens viktigaste. Läget i Grekland är och förblir mycket osäkert, men om de större ekonomierna Spanien och Italien kan komma på fötter tack vare de nya stödmekanismerna är mycket vunnet – för euron och för det fortsatta europeiska samarbetet.