Lagom till skolavslutningen fick eleverna på JB Educations grund- och gymnasieskolor ett tråkigt besked. Till följd av minskade elevkullar, en trend som varit tydlig de senaste åren, tvingas utbildningsföretaget i konkurs. Det är helt enkelt inte lönsamt att fortsätta bedriva verksamheten.
Några tusen ungdomar svävar nu i ovisshet och vet inte om de får gå klart den utbildning som de påbörjat.
Eleverna blir färre, men skolorna blir fler. Trots minskat elevunderlag verkar intresset för att starta friskolor knappast att minska, snarare tvärtom. Resultatet av denna utveckling är uppenbart – eleverna får ta smällen när friskolorna går i graven.
Friskolekommitténs uppgörelse om att ställa högre krav på potentiella ägare är ett steg i rätt riktning. Men i och med det fria skolvalet finns det alltid en risk att skolor tvingas lägga ned. Alla missöden går inte att undvika.
Därför är gårdagens besked från regeringen, att friskolor måste ta ett ökat ansvar för eleverna vid konkurs, positivt. Utbildningsminister Jan Björklund presenterade idén under Folkpartiets dag i Almedalen. Enligt beslutet ska utbildningsföretag betala kommunerna ett slags försäkringspremie. Systemet ska säkerställa elevens rätt att gå färdigt en utbildning, även om skolan lägger ned.
Friskolereformen infördes för att ge eleverna ökad valfrihet, inte för att ge företag möjlighet att starta osäkra verksamheter. Givetvis är det positivt att ge elever och föräldrar en möjlighet att välja en skola som passar dem bäst.
Men den osäkerhet som följer av en dåligt matchad utbildningsmarknad utgör ett hot mot valfriheten. Ingen väljer ovissheten och känslan av att gymnasiet kanske läggs ned på grund av elev- och resursbrist.
Regeringens överenskommelse innebär att man slår vakt om ett grundläggande värde. Alla barn och ungdomar har rätt att gå i skolan. Detta måste vara den grundläggande premissen för hur utbildningspolitiken utformas.
Elever är givetvis unika och lär sig på olika sätt, vilket främjas av ett system med en mångfald av skolformer. Men att bejaka det individuella perspektivet och en mångfald av driftsformer får inte innebära att utbildning reduceras till ett mer eller mindre lönsamt projekt.
Marknadstänk i välfärden har sina fördelar, men om syftet med offentligt finansierade skolor glöms bort – att främja jämlikhet, ge eleverna grundläggande allmänbildning och förbereda dem inför arbetslivet – finns anledning att vara orolig.
Begreppet rätt till skolgång bör rimligtvis innefatta rätten till en trygg och säker sådan. Marknadskrafternas mekanismer kan bidra till mycket positivt, men de får inte konkurrera ut välfärdens grundläggande syfte.
Givetvis ska det vara tillåtet för privata aktörer att starta och driva utbildningsverksamhet med offentliga medel. Men att eleverna på JB Educations gymnasium och grundskolor går med en klump i magen hela sommarlovet är inte en acceptabel konsekvens av ett marknadstänk som gått för långt.
Därför är regeringens förslag om en friskolegaranti välkommet. Det är skillnad på att driva en skola och att driva en cykelaffär. Elevernas rätt till utbildning får aldrig offras för en snedvriden relation mellan utbud och efterfrågan. Friskoleföretagen måste ta större ansvar.