Förklaringar och analyser har övervägande handlat om att väljarna känner att de är alltför långt från beslutsfattandet i Bryssel. Europas framtid håller på att formas, men det känns ändå inte angeläget att delta i processen.
Intresset för EM i fotboll går däremot inte att ta miste på. Omkring 3,8 miljoner svenskar såg rysaren mot Danmark, och även matcher mellan andra europeiska lag har haft fler än två miljoner tittare här i Sverige.
Engagemanget går även långt utöver att titta på tv. Blågula flaggor, tröjor, mössor, halsdukar, strumpor, jackor, bollar och mycket annat omsätter under några veckor enorma summor och tusentals svenskar finns på plats för att uppleva matcher och atmosfär. Portugal ligger tydligen inte för långt bort.
Vad tjänar det då till, all fotboll? Vad spelar man för? Ja, i första hand för äran. Det finns också en hel del pengar i potten som återinvesteras i landets elit- och ungdomsverksamhet.
Blir Sverige bättre som land betraktat av ett framgångsrikt EM-slutspel? Knappast. Det är Europas nutid som formas i Portugal, inte framtid. Det kunde ha varit över redan nu. Det är det inte och vi gläds åt framgången ytterligare några dagar.
Med denna skillnad i tidsperspektiv, i övrigt allt annat lika, borde EU kännas oerhört mycket viktigare att ta del av än ett EM. Men allt annat är inte lika.
De senaste dagarna har vi sett att italienska konspirationsteorier kan göra sport till politik. Att politiken kan bli sport förefaller mindre sannolikt, men det finns ändå två läxor som EU kan lära sig av EM.
För det första: alla länder har olika förutsättningar. Små och stora nationer och deras olika möjligheter till påverkan diskuteras frekvent i den svenska EU-debatten. Detta gäller även i EM, i och med att Sverige inte ens har hälften så många aktiva fotbollsspelare som Italien.
Orättvist, ja visst, men med rätt inställning och taktik kan Sverige ändå dra det längsta strået.
För det andra talar man om att EU-politikernas åsikter inte representerar folkets, att de i stället är likriktade och politiskt korrekta. I fotbollen finns en mångfald som övertrumfar EU-politikens.
Jämför exempelvis Sveriges och Englands unga forwardtalanger, Zlatan Ibrahimovic och Wayne Rooney. Zlatan är lång, gänglig och har invandrarbakgrund. Rooney är en kort, satt arbetargrabb från Liverpool. Båda fyller samma funktion i sina lag, men på olika sätt. Spelarnas olikheter gör dem och spelet i sig intressanta. De är som vi. Olika.
Följaktligen borde vi alla engagera oss i att skicka det bästa laget till Bryssel. Ett mångfaldens lag som gör att alla känner sig berörda och representerade.
Vi måste också bidra med att analysera situationen, hitta på nya strategier och formulera tydliga målsättningar för att det svenska EU-laget ska ha en chans att nå ända fram.