Vad är det för demokrati om inte jag får bestämma? Den gamla parodin på ogenomtänkta missnöjesyttringar fångar in attityder som verkligen finns. Demokratin som sådan kan anklagas för att saker och ting inte är som den ena eller andra gruppen skulle vilja, samtidigt som den som uttalar kritiken ändå vill framstå som demokrat. Och insikten att det kan finnas andra legitima intressen och synpunkter än de egna - eller att man helt enkelt har tänkt fel - är ibland svår att ta till sig.
Vi kan alla reta oss på nedskärningar, höga skatter, långa beslutsvägar, motstridiga beslut på olika nivåer och över huvud taget att just våra egna synpunkter inte verkar spela någon roll när besluten fattas. Visst vore det väl bättre med "raka rör", handlingskraftiga ledare och slut på allt tjafs om småsaker? Visst borde "sunt förnuft" räcka till för att samla alla motstridiga viljor till vettiga beslut? Så tänkte Bert Karlsson när han som nybliven frontfigur i Ny demokrati inför valet 1991 i tidningen Café förklarade att det egentligen skulle räcka med ett enda parti i Sverige. Förmodligen föll det honom inte in att han egentligen föreslog att demokratin skulle upphävas.
Men det finns partier och politiker som medvetet spelar på missnöje, vanföreställningar om utpekade grupper och en del människors längtan efter förenklade argument och ännu enklare "lösningar" för att utså misstro mot det demokratiska systemet. Blir de ekonomiska och sociala problemen i ett land tillräckligt stora vet ingen säkert hur stor motståndskraften mot sådana locktoner kommer att vara.
Personer som vill räknas som intellektuella känns givetvis inte vid attityder av detta slag. Men skillnaden mellan missnöjespolitikers förenklingar och mer avancerade former av antidemokratisk agitation behöver inte vara så stor.
Intellektuella diktaturanhängare drivs sällan av låga motiv. Tvärtom har de ofta anslutit sig till totalitära riktningar i tron att de kan frälsa mänskligheten från faror och osäkerhet. De drivs, skriver Karl Popper, inte av någon vilja till det onda utan tvärtom av "en alltför absolut föreställning om det goda". I stället för att ge sig i kast med "det öppna samhällets" utmaningar dras de till skenbart väl genomarbetade men inte desto mindre omöjliga politiska frälsningsläror. Ibland handlar det mest om att vara "mot" ett samhälle man ogillar, ibland tror man på allvar att man vet hur ett harmoniskt och lyckligt alternativ ska konstrueras.
Politisk utopism kan bokstavligen vara livsfarlig. Men det vore vilseledande att koppla samman de "provisoriska utopier" som Ernst Wigforss (s) en gång talade om i svensk politik och de färdiga ritningar för ett totalitärt paradis som vägledde t ex de Röda khmererna i Kambodja eller den totalitära islamismen under talibanväldet i Afghanistan. Provisoriska utopier kan revideras och debatteras, färdiga planritningar kan bara tvingas igenom med våld. Och när ambitionerna ändå slår fel vidtar jakten på syndabockar - västerländskt utbildade, kvinnor, judar, muslimer, fackföreningsfolk, företagare eller vilken annan grupp som helst.
De totalitära ideologiernas dragning till konspirationsteorier är ganska lik missnöjespartiernas metod att antyda att invandrare, ensamma mammor, bidragstagare eller andra är orsaken till samhällets alla problem. Och utopismen är inte heller så olik de förenklade patentlösningar som ingår i missnöjespartiernas arsenal. De enkla planerna tycks vara så rationella just för att planerarna bortsett från alla fakta som de inte känner till, som ekonomen Friedrich Hayek bistert konstaterade för sextio år sedan.
Att avvisa diktaturanhängare med argumentet att de inte vill vårt eller majoritetens bästa hjälper sällan. Problemet är att de är alldeles för säkra på vad som är bäst.
Politisk chefredaktör