De två centrala utnämningarna gäller Pär Nuder och Thomas Östros. Den förre blir finansminister och den senare näringsminister. Bägge är i 40-årsåldern, men har hunnit skaffa sig stor erfarenhet av centralt politiskt arbete och regeringsarbete. De är unga men redan veteraner, med av allt att döma många år kvar på ledande poster i svensk politik.
En populär uppfattning i de första kommentarerna till regeringsombildningen var att Pär Nuder nu som finansminister definitivt kommer att etablera sig som Göran Perssons kronprins och framtida partiledare och statsminister.
Det skall inte uteslutas. Det finns många tecken på att han är högt uppskattad av statsministern. Som finansminister blir han per definition ett av regeringens tyngsta och mäktigaste statsråd.
Det är dock, milt uttryckt, inte så säkert att detta innebär att vägen till den absoluta toppen därmed ligger krattad och klar för honom. En finansminister måste oftare än något annat säga nej. Han har stora möjligheter att stöta sig med både mäktiga personer och starka särintressen inom och utom rörelsen - särskilt om han inte äger så mycket av den folklighet och charm som möjligen kan bidra till att sockra beska budskap. Något utrymme för att driva en egen, popularitetshöjande politik har inte en finansminister.
En rimligare tolkning är nog trots allt att statsråden Nuder och Östros nu ges möjlighet att härdas och prövas i nya arbetsuppgifter och meritera sig för en eventuell framtida upphöjelse.
Thomas Östros har gjort en hedrande insats för att strama upp den socialdemokratiska skolpolitiken som höll på att alldeles flumma igen under Ingegärd Wernerssons rätt makabra statsrådsår.
Nu går han vidare till näringspolitiken och tillväxtfrågorna och uttalar sig med entusiasm och engagemang. Frågan är dock vilken frihet han verkligen får att utveckla och förnya detta viktiga område. Småföretagen och deras problem är ingen självklar socialdemokratisk hemmaplansfråga - och både inom rörelsen och i stödpartierna finns det åtskilligt av surögd negativism och ren företagsfientlighet.
Leif Pagrotsky, ett tredje tungt statsråd, övergår till uppgiften som utbildnings- och kulturminister, det enligt egen utsago "första icke-ekonomiska jobb" som han haft. Att kulturdepartementet avskaffas kan man möjligen förstå, eftersom det är ett litet departement och därmed inte alldeles lättmanövrerbart i anslags- och andra ekonomiska frågor. Men nog borde man ha kunnat kosta på sig ett särskilt statsråd enbart för kulturen. Nu blir ju intrycket att kulturen devalveras, och kritiken för detta ofrånkomlig.
Mona Sahlin blir, för första gången under alla sina regeringsår, departementschef. Hon får den ståtliga titeln samhällsbyggnadsminister - och skall tydligen fortsättningsvis inkarnera drömmen om det gröna folkhemmet. Hon kommer att leda ett plockepinndepartement som främst skall syssla med bostadsbyggande, miljö- och energifrågor.
Hon får som omväxling några handfasta sakfrågor att sätta tänderna i, men misstanken är ändå att hon nu för fulla segel kommer att återgå till sin gamla paradgren som pratminister - men pratet nu spetsat med luftiga visioner om det gröna folkhemmet, ett uttryck som lanserades för tio år sedan men ännu inte lämnat ritbordet.
Nyrekryteringarna till regeringen följer det vanliga Perssonska mönstret. Folk utifrån utan egen politisk maktbas. Undantaget är Sven-Erik Österberg, finansutskottets ordförande, som blir biträdande finansminister.
Men de båda övriga nya ministrarna (utöver den tidigare rekryterade Ylva Johansson) är i stor utsträckning politiskt oskrivna blad. Ibrahim Baylan från Umeå, den förste utomeuropeiske invandraren i en svensk regering, blir skolminister - kanske inte det lättaste sakområdet för ett debuterande statsråd.
Jens Orback, på sin tid programledare i tv, blir demokratiminister med ansvar för integrations- och jämställdhetsfrågor. Är dessa tunga frågor verkligen lämpliga experimentfält för ett helt nytt statsråd?