En bättre feminism
LEDARE. Gudrun Schymans nya parti gör att det nu är ''omöjligt för borgerliga eller allmänt icke-socialistiska personer att med bibehållen trovärdighet kalla sig feminister''. Så skriver kolumnisten Thomas Idergard, styrelseordförande i omvärldsanalysföretaget United Minds och tidigare ordförande i Moderata ungdomsförbundet i Svenska Dagbladet den 7 april.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
NOG FÖR ATT SCHYMAN med stor rätt kan anklagas för just detta — har man varit partiledare för vänsterpartiet så står man givetvis för en socialistisk grundhållning, hur grumlig den än är. Och många har noterat att genusforskaren Tiina Rosenberg, en av styrelseledamöterna i Feministiskt initiativ, uppenbarligen vill införa plan-ekonomi — det är ju det som är innebörden av att ''störta'' kapitalismen — och tycks ha en oklar demokratisyn.
Det som Schyman m fl kallar för feminism är uppenbarligen en form av kollektivism, inte bara genom den öppna anknytningen till marxistiska begrepp utan också genom att kvinnor genomgående behandlas som en grupp. I Expressen i tisdags beskrev Vårdförbundets ordförande och vice ordförande, Eva Fernvall och Anna-Karin Eklund, just denna kollektivistiska attityd som en ny kvinnofälla.
DET ÄR FÖRVISSO fullt möjligt att formulera en feminism som är socialistisk och kollektivistisk. Det är en enkel konsekvens av att feminismen inte är en politisk ideologi utan snarare en tillämpning av grundidéer som kan finnas i flera ideologier.
En mycket stor del av den klassiska feministiska litteraturen är i verkligheten skriven med ett uttalat individualistiskt — eller liberalt — perspektiv. Som även Thomas Idergard borde veta så uppstod denna tradition redan på 1600-talet med författare som John Locke och tillämpades uttryckligen på kvinnans ställning i samhället av bl a Mary Wollstonecraft (A Vindication of the Rights of Woman 1792). Liberalismens största tänkare under 1800-talet, John Stuart Mill, är också en av feminismens stora klassiker med The Subjection of Women (1869) skriven under medverkan av Harriet Taylor som också blev hans hustru.
ÖVERFÖRT TILL praktisk politik är den liberalt dominerade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade i Sverige vid 1900-talets början vårt lands viktigaste och mest framgångsrika feministiska rörelse någonsin. Ingen av kvinnorna i LKPR eller de många män som stödde arbetet hade någon sympati för planekonomi eller någon grumlig demokratisyn — de var liberaler och demokrater och därför höll de också på kvinnans lika rätt i samhällslivets alla delar.
Det måste vara något annat än vanlig okunnighet som får begåvade personer som Thomas Idergard att förkasta allt vad feminism heter som socialistiskt feltänkande. Och det är lätt att misstänka att det är resonemangen om patriarkala maktstrukturer som är problemet.
SOM HELTÄCKANDE FÖRKLARING av alla samhällets brister är denna tankemodell, liksom alla andra försök till heltäckande förklaringar, oduglig. Den som söker efter en total världsåskådning blir totalitär också i sina politiska attityder. Men varför ska vi som inte tror på totala världsförklaringar behöva provoceras av en intelligent feminism som t ex uppmärksammar att könsskillnader ignoreras i vården eller i den medicinska forskningen, som håller på strikt meritbedömning vid antagning till tjänster och utbildningar eller som frågar varför kvinnor tjänar mindre än män också sedan man räknat bort faktorer som yrke, utbildning och arbetstid.
Man behöver inte vara kollektivist för att se en struktur som kan kallas patriarkalisk bakom sådana fenomen och inte heller behöver man utmåla alla män som medskyldiga. Och den som erkänner problem av detta slag behöver inte tro att de blir lösta genom att man "störtar kapitalismen". Problemet med Schymans partibildning är inte att den är feministisk utan att den är socialistisk. Liberaler har däremot goda skäl att ta fram den bärande del i sin egen idétradition som kraven på jämställdhet utgör.