En beväpnad dåres rätt
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Den gången kostade vapen och galenskap 13 studenter livet, den här gången slutade notan på 33 liv, mördaren inräknad. Varför undrar många.
Vissa skyller på en glorifierad mediebild, med våld som ett sexigt popfenomen, medan andra skyller på dagens vidriga samhällsklimat, där svag sparkar på svag, och glansdagarna för det som förr var något av ett amerikanskt folkhem med persikopaj som bakats för grannen tvärs över gräsmattan och grillstek på söndagarna har bytts ut mot gråa knapra tider, med en främlings-
fientlig, rädd och isolerad befolkning. Sedan finns ju alltid dataspel, vi vet ju alla hur farligt det är att spela för mycket dataspel.
Lurar inte faran runt rikets gränser, finns alltid chansen att bli skjuten av någon av sina egna. Bara här i Seattle har vi haft tre tokskjutningar under den korta tid jag har bott här. En massaker med sju dödsoffer i bostadsområdet Capitol Hill, attentatet mot judiska federationens lokaler i centrala Seattle förra sommaren (två kvarter från mitt hus!), och allra senast en skjutning pa
University of Washingtons avdelning för arkitektur och urban planering. En kille klev rakt in på en studentsamordnares kontor och hann skjuta ihjäl en studievägledare innan han vände sitt skjut-vapen mot sig själv.
Nu i dagarna är jag i full fart med planeringen av flytten hem till Sverige. Jag har fått nog av detta USA, det förlovade landet utan någon riktig potential. Det första min far anmärkte när han var i Seattle nyligen var hur underhållande det var med galningarna på bussen. Det finns både en och två, helt fria ute på gatan eftersom ingen kan ta sig an dem. För en annan har galningarna för länge sedan blivit ett normalt inslag i vardagen, men för pappa är det fortfarande lustigt.
Vem vill inte hjälpa en äldre herre med att hitta rätt buss till Narnia klockan sju på morgonen? Det är förstås lönlöst att förklara att de första bussarna till Narnia börjar trafikera gatorna först runt klockan nio på morgonen. Det är inte lätt att vara galen.
Av allt att döma tycks mördaren, Cho Seung-Hui, ha varit mentalsjuk. Utan medicin och med generös tillgång till vapen var han direkt livsfarlig. En Glock för under 4000 kronor kostade 32 unga människor livet.
Mördaren tog sig friheten att skicka ett stötande videoband till TV-kanalen NBC, där han uttryckte sina sadistiska tankar och sitt djupa äckel för medelklassens söner och döttrar. Han passade också på att upplysa allmänheten om att det hela kunde ha undvikits om han bara?
Sanningen är väl att Cho
Seung-Hui behövde tvångsvård mer än något annat. Det och ett totalt förbud att bära och äga ett handvapen. Hur han lyckades köpa ett vapen övergår mitt och alla andras förstånd.
Kanske blir det här en bitter läxa för alla dem som verkligen tror på skjutvapen som ett verktyg i jakten på distributiv rättvisa, en sann bristvara i USA. Det har varit lite för många olyckor och vapen i fel händer för att helhjärtat försvara en idiots rätt att bära en symbol för sin vanmakt och ilska. Det är åtminstone min tolkning av behovet att bära vapen. Min åsikt är dessvärre i minoritet här i skjutglada USA. Jag önskar bara att någon kunde ta diskussionen när företrädare för vapenindustrin försvarar beslutet att erbjuda handvapen till en bred krets med citatet ? Jag blir hellre prövad av 12, än buren av 6?. Jag undrar gång på gång om de 32 studenter som sköts till döds i Blackburg, Virginia någonsin fick privilegiet att välja.
Menna Hagigi
Jurist i Seattle och fristående kolumnist i UNT