Narkotikadödligheten i Sverige befinner sig på en nivå tre gånger över EU-snittet. Beroendevården är splittrad, når få patienter och är alltför sällan förankrad i modern kunskap. Tillgången till behandling har goda förutsättningar att bli bättre, men än så länge har regeringen förhållit sig passiv inför möjligheten att reformera vården och ge individer en större chans att överleva och rehabiliteras från beroende.
I april 2011 överlämnades missbruksutredningen (SOU 2011:35) till socialminister Maria Larsson. Den drygt 900 sidor långa utredningens slutsatser utpekade åtta reformområden inom vårdens innehåll och organisation.
Bland annat efterfrågades bredare tillämpning av evidensbaserade metoder, och vård inriktad på tidiga och korta behandlingar anpassade efter enskilda patienters behov. En av de viktigaste slutsatserna var att flytta huvudmannaskapet från kommunerna till landstingen. Många av förslagen välkomnades av forskare, läkare och psykologer som efterlyst en mer strukturerad politik för beroendevården.
I svensk politik har missbruk traditionellt betraktats i första hand som en social fråga. Seglivade föreställningar om en ”missbrukspersonlighet” och löst grundade teorier om den mänskliga hjärnans processer har bäddat för en politik med moralistisk slagsida.
Förlegade idéer lever kvar och genomsyrar fortfarande synen på missbrukare. Sprutbytesprogram och underhållsbehandling med till exempel metadon har blivit frågor om värderingar snarare än om medicinsk erfarenhet.
Den politiken har dock haft ett högt pris i form av lidande och dödsfall. Också samhället har burit stora ekonomiska kostnader. Missbruksutredningen uppskattade till exempel att en aktivt heroinmissbrukande 20-årig kvinna kostar omkring 10 miljoner kronor för det offentliga. I jämförelse kostar en vanlig behandling mellan 300 000 kronor och 2,6 miljoner. Det obehandlade missbrukets sammanlagda kostnader är enorma.
Till skillnad från i de flesta andra europeiska länder bär socialtjänsten huvudansvaret för beroendebehandling i Sverige. Det är en olycklig ordning för ett tillstånd som forskningen sedan länge betraktat som en behandlingsbar sjukdom – om än en sjukdom med social komplexitet.
Den vetenskapliga revolution som förändrat synen på beroende och gett upphov till nya behandlingar har inte effektivt kommit den svenska vårdapparaten till del. Möjligheten att få kvalificerad behandling varierar i hög grad mellan län och mottagningar.
Landstingets huvudansvar inom till exempel psykiatrin är inget hinder för att delar av patientens problem hanteras av lämpliga vårdinstanser och socialtjänst tillsammans. Det skulle inte heller nödvändigtvis utgöra ett problem i beroendevården. Att tillämpa en effektiv och modern behandlingsorganisation skulle bli dock bli lättare i en normal vårdkedja.
Det är därför synd att missbruksutredningen har stoppats i en skrivbordslåda på socialdepartementet. Regeringen har inte återkommit med några propositioner som löser de problem som utredaren Gerhard Larsson pekat ut. Två år efter det att utredningen överlämnades tycks det som att socialminister Maria Larsson har avstått från en livsviktig reform.