En bortrullad sten
Om det inte vore för att det hade annonserats i förväg skulle nog många knappt ha trott vare sig sina ögon eller öron på centerstämman i går. Bredvid Maud Olofsson syntes även herrarna Hägglund, Leijonborg och Reinfeldt. En sådan partiledarsamling vid ett partis stämma har aldrig tidigare förekommit.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Båda händelserna är tydliga utslag av Maud Olofssons vilja att kasta ut socialdemokraterna från Rosenbad. Vägen dit går genom borgerligt samarbete inom alliansens ramar, och centern vill vara det parti som driver på processen.
Att kärnkraften knappast längre är en fråga som splittrar det borgerliga lägret är onekligen ett avbräck för Göran Persson. När han i slutet av 90-talet började stänga Barsebäck med stöd av just centern var ett av syftena att för lång tid framöver så split i det borgerliga lägret. I dag är alliansen mer enad än någonsin, och den stora stötestenen är effektivt bortrullad. Att stämman vill att centern fullföljer energiuppgörelsen med socialdemokraterna kan dock orsaka problem i framtiden.
Den borgerliga alliansen står också inför andra utmaningar. Göran Persson har den senaste månaden försökt plocka poäng på att de fyra partierna ännu inte har enats fullt ut kring den ekonomiska politiken. Särskilt har han pekat på ersättningsnivåerna
i socialförsäkringarna, där framför allt moderaterna vill dra ner nivåerna till 65 procent medan folkpartiet vill behålla dagens 80-procentsnivå.
Även här tar Göran Persson en stor risk. För med femton månader kvar till valet finns gott om tid för partierna att hitta fram till en lämplig kompromiss i denna fråga — liksom i frågor om skattesänkningar och andra delar i den ekonomiska politiken. Det troliga resultatet av förhandlingarna är att moderaterna får kompromissa mest så att ersättningsnivåerna landar kring 75 procent. När alliansen har enats även där, vilken oenighet ska Göran Persson då lyfta fram?
Troligen familjepolitiken. Vid sidan av kärnkraften är detta borgerlighetens största problemområde. På ena kanten finns folkpartiet som framför allt värnar om en offentlig barnomsorg och på andra kanten finns krist- demokraterna som gärna ser att barnen tas om hand i hemmet.
Det lär, precis som för fyra år sedan, bli svårt för allianspartierna att komma överens om familjepolitiken före valet. På stämman i helgen tog centern, något överraskande, ett beslut som placerar partiet närmare kristdemokraterna. Som läget ser ut nu lär det dessvärre därför bli folkpartiet som får vara beredd på en kompromiss. För kristdemokraterna är det här profilfrågan nummer ett, som man knappast har råd att tumma på med tanke på att partiet skvalpar kring fyraprocentsspärren. I övriga frågor har kd inte så svårt att anpassa sig till övriga partier.
Den största faran med familjepolitiken är dock att de förslag partierna presenterar är dyra. För att alliansen ska fortsätta hålla hög trovärdighet krävs att alla partier är beredda att ge och ta i förhandlingar — men det får inte leda till överbudspolitik som äventyrar statsfinanserna.