Kommunerna och landstingen i Sverige har en betydligt bättre ekonomi än vad som tidigare befarats. Det är goda nyheter för hela landet och kan bland annat betyda att arbetslösheten i år kan hållas tillbaka något. Men bortom 2012 lurar flera stora faror. Som till exempel den pågående lönerörelsen. På måndag går avtalet ut med landets lärare, och någon uppgörelse är inte i sikte.
Rapporten från SKL (Sveriges kommuner och landsting) på torsdagen visar på ett svagt överskott för kommunerna, nio miljarder kronor, och ett mindre underskott för landstingen, 2,5 miljarder, under krisåret 2011. Den kan sägas vara ett mycket gott betyg i efterhand för regeringens krishantering 2008–2009.
Kritiken var vid den tiden stark för att man gjorde för lite för att rädda de offentliganställdas jobb. Nu vet vi att insatserna, de tillfälligt ökade statsbidragen, var av lagom omfattning. De har också trappats ned i en takt som gör att skola, vård och omsorg kunnat utvecklas inom stabila ramar. Endast 5 av landets 290 kommuner har haft ett ekonomiskt underskott både 2010 och 2011.
SKL är en politiskt ledd intresseorganisation som dels argumenterar för sin sak mot regeringen, dels är Sveriges största arbetsgivare som part i avtalsförhandlingar. Särskilt knepigt blir det när organisationen leds av Socialdemokraterna och förhandlar med tunga LO-förbund om lönerna, men även relationen med en regering av samma färg kan förstås innebära trovärdighetsproblem. Oftast har dock SKL klarat denna balansgång mycket bra.
För närvarande sitter SKL som vilken arbetsgivarorganisation som helst (eller som Svenskt Näringsliv) och talar om faran med för höga löneökningar. I den aktuella rapporten räknar man med löneökningar i nivå med industrins märke (2,6 procent) 2012, vilket betyder en ökad lönekostnad med dryga tre procent inklusive löneglidning.
Det hör till spelet i avtalsförhandlingar att arbetsgivaren målar upp ett svart scenario om hur löneökningar leder inflation, reallönesänkning och uppsägning av arbetstagare. Ingenstans är dock detta påstående så sant som i kommun- och landstingssektorn. Personalkostnaderna är här helt dominerande och ökade kostnader måste av nödvändighet ofta leda till färre anställda.
Nu tornar problemen upp sig för den offentliga sektorn. Lärarna vill ett ”tydligt steg” mot 10 000 kronor mer i månaden, sjuksköterskorna vill ha högre ingångslön och de lågavlönade kvinnorna i Kommunal har fått ett nytt märke vid sidan av industrin, det nyligen ingångna avtalet inom handeln.
Kostsamma konflikter hotar, liksom ökade lönekostnader. Alla krav är i sig berättigade, men om alla får som de vill är nog en ny högkonjunktur framåt hösten det enda hoppet för kommuner och landsting.