Tycka vad man vill om Miljöpartiets politik, riksdagens tredje största parti har bestämt sig för att bli ännu större. Och det ska ske genom att fortsätta på den av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson inslagna vägen.
När partiets tidigare ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson förlorade språkrörskampen och därefter beslutade sig för att lämna riksdagen, anade många en kursändring: skulle partiet gira mer åt vänster under Gustav Fridolin när mer borgerliga Valtersson lämnade scenen?
Det är förstås för tidigt att svara på det, men valet av Per Bolund, för närvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, till ekonomisk-politisk talesperson antyder att så inte blir fallet. Bolund var under förra mandatperioden MP:s näringspolitiska talesperson och hans val av profilfrågor och sätt att argumentera placerar honom närmare Valtersson än partiets vänsterfalang. Under Bolunds ledning beslutade sig Miljöpartiet i Stockholm för att avbryta det rödgröna samarbetet. I en debattartikel förklarade han hur framgångarna för MP och motgångarna för S omöjliggjorde ett samarbete.
Redan på pressträffen i fredags där han presenterades som ny ekonomisk-politisk talesperson (han övertar Maria Wetterstrands plats i riksdagen) blev det tydligt att han kommer att fortsätta i Mikaela Valterssons fotspår: ”Jag vill att det ska bli lika lätt att starta och driva företag som det är att bli anställd i dag. Dit är det en bit kvar.”
För svensk politik får Bolunds nya roll sannolikt två konsekvenser. För det första blir det möjligt för Miljöpartiet att fortsätta sin flört med väljare på bägge sidor blockgränserna. Den linje som man hoppas ska leda till både förnyade valframgångar och regeringsmedverkan 2014. För det andra borde det göra det lättare för regeringen att säkra reformer genom överenskommelser med Miljöpartiet.
Visserligen kommer det att innebära kompromisser och avsteg från tidigare Allianslöften, men alternativet är inte så mycket smakligare. Just nu gör ju regeringen på grund av det parlamentariska läget inte så mycket alls, och varje gång den försöker sig på något större riskerar den ett nederlag i kammaren. Det är bara blocköverskridande samarbeten som kan ändra på detta. Miljöpartiet vill inget hellre än att framstå som regeringsdugligt (och regera). Under återstoden av mandatperioden är det upp till Reinfeldt och regeringen att utnyttja detta.