Det förefaller troligt, men var i går eftermiddag inte helt klarlagt.
IS tog snabbt på sig ansvaret för hotellattacken i Tunisien. Den påminner på många sätt om attacken mot ett museum i Tunis tidigare under året. Både tunisier och västerländska turister attackerades och i praktiken hela det tunisiska samhället och dess utveckling i riktning mot öppenhet och fungerande demokrati.
IS tog också på sig ansvaret för attacken mot en shiamuslimsk moské i Kuwait. Också detta stämmer väl med det mönster som världen lärt sig att förknippa med IS. Den ”islamiska staten” attackerar och mördar andra muslimer, eftersom de anses vara muslimer på ”fel sätt” och därmed avfällingar från den rätta läran.
Också attacken i Frankrike följer mönster som är lätta att associera med IS, men i går eftermiddag fanns ännu inga säkra uppgifter om att organisationen tog på sig ansvaret. Att det är fråga om en terrorhandling är dock uppenbart – men IS kontrollerar inte all terrorism och det finns också en rivalitet mellan IS och al-Qaida.
Ingen bör bli förvånad om IS försöker genomföra en strategi med samtidiga attacker i olika länder. Syftet är naturligtvis att skapa skräck – det är ju det som ordet terrorism egentligen innebär – men också att underlätta den egna rekryteringen bland urspårade unga män (och en del kvinnor) på olika håll i världen. Detta underlättas, ur IS perspektiv, av att nyhetsmedierna skildrar halshuggningar och andra uttryck för extremt barbari.
För att metoden ska fungera så måste man ständigt trappa upp barbariet – avrättningarna måste bli ännu mer bestialiska, attackerna måste ske på ännu fler platser samtidigt. Därmed ska bilden skapas av en rörelse som ständigt vinner mer inflytande och som omvärlden inte klarar av att hålla tillbaka. Logiken skildrades ingående av UNT:s kolumnist Aron Lund på förra fredagens ledarsida.
Men IS är inte oövervinneligt. Organisationen har den senaste tiden drabbats av flera bakslag. Kurderna i norra Syrien har återtagit viktiga städer. Trycket mot IS tycks växa också i Irak.
Å andra sidan har likartade extremistgrupper, som Boko Haram i Nigeria, proklamerat tro och följsamhet mot IS. Men dessa avläggare har inte de resurser som det egentliga IS besitter och har inte fått några nya resurser genom att ansluta sig till IS. De är samma grupper som förut, låt vara under delvis nya namn.
Den långsiktigt mest sannolika utvecklingen är därför att IS långsamt förlorar mark och inflytande, under trycket både från den USA-ledda koalition som bildats och från lokala motståndare.
Kampanjen mot IS kunde vara mer effektiv och processen kommer troligen att ta åtskilliga år, men att IS skulle kunna etablera en bestående kontroll över stora delar av Mellanöstern går knappast att föreställa sig.