En dag värd att fira
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
En annan är att statsministern säkert inte ville påminna väljarna om att det var på dagen två år sedan EU utvidgades med tio länder. I stället för att entydigt glädjas åt att uppdelningen av Europa i ett östblock och ett västblock förpassades till historien valde ju Sveriges statsminister — i sällskap med flera andra av det gamla Europas ledare — att varna för att "social turism" och andra hemskheter skulle drabba landet när nationsgränserna suddades ut.
När EU-kommissionen häromdagen presenterade sin utvärdering av unionens expansion visades — återigen — att farhågorna kom på skam. Någon massmigration från de nya länderna till de gamla blev det inte. Handeln har ökat för både gamla och nya EU-medlemmar vilket precis som förväntat gör alla till vinnare. "Kostnaden" för utvidgningen blev ynka 0,1 procent av de gamla ländernas BNP.
Bara politiker som har något att skämmas för väljer att inte lyfta fram en sådan formidabel framgång.
Något större uppmärksamhet får kanske unionen när vi i dag firar Europadagen. Men det lär knappast anordnas en brakfest till minnet av kol- och stålunionens upprättande den 9 maj 1950. När vi talar om EU
finns en förmåga att oftare nämna framtidens problem än gårdagens succéer.
Och nog står unionen inför rejäla utmaningar. Sedan Frankrike och Nederländerna för ett år sedan röstade nej till den nya grundlagen har den europeiska framtidsdebatten gått i stå. I viss mån börjar diskussionerna ta fart på nytt, men ingen räknar med några egentliga framsteg förrän tidigast nästa år. Alla väntar i dag på att Frankrike och Nederländerna ska hålla allmänna val, så att nya regeringar infinner sig vid förhandlingsbordet. Förutom konstitutionen står en översyn av EU:s långtidsbudget på dagordningen, där den stora knäckfrågan är hur den dyra, skadliga och ineffektiva jordbrukspolitiken ska reformeras.
På unionens problemkonto står också strävan att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till 2010. Där har högtidstalen dessvärre inte följts av praktisk handling. EU har redan fri rörlighet för människor, varor och kapital, men när det blev dags för tjänstemarknaden tog det stopp. Det tjänstedirektiv som skulle lösa upp knuten har tyvärr blivit rejält urvattnat av regeringarna och EU-parlamentet.
Till detta ska läggas att Bryssel alltjämt förknippas mer med byråkrati än möjligheter bland Europas medborgare.
Detta är högst verkliga problem som unionen har att brottas med. Men de får inte leda till att skälet till EU:s existens glöms bort.
För bara ett drygt halvsekel sedan reste sig Europa ur andra världskrigets spillror. Genom att knyta ekonomiska band mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike gjordes framtida krig omöjliga.
För mindre än två decennier delades Europa av en järnridå. I dag debatterar folkvalda ester, polacker och tjecker i samma parlamentsbyggnad som svenskar och belgare.
Det, om något, är väl värt att fira.