En diskret reträtt
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är detta faktum, denna i sanning magnifika händelse av stor historisk dignitet, som denna dag borde överskugga allt annat. Äntligen får Europas fattiga östra del chansen att på lika villkor växa samman med Europas rika västliga del.
Men i stället för att lyfta blicken över grötfatets rand ägnar sig dagens EU åt en inkrökt och perspektivlös diskussion om utvidgningens förmenta risker. Några månader före den stora dagen har det ena efter det andra EU-landet yrvaket upptäckt att de nya EU-länderna är mycket fattigare än de nuvarande. Och i en diskussion där främlingsfientliga fördomar direkt och indirekt stryks medhårs målas det nu upp väldiga hotbilder av de horder som skall välla in från öst, fiffla åt sig våra bidrag och idka s k "social turism".
I begynnelsen föreföll Sverige att stå över slik futtighet. Statsminister Göran Persson proklamerade stöddigt att några övergångsregler skulle Sverige inte bry sig om.
Sedan svängde han, som så ofta, 180 grader. Han hade insett att "social turism" var ett reellt hot för vilket vi totalt saknar beredskap. Men eftersom alla andra partier fortfarande avvisade tanken föreföll det inte att finnas
någon större anledning till oro. Riksdagsmajoriteten skulle sätta stopp för övergångsregler.
Men plötsligt uppstod det missljud i kören. Folkpartiet av alla partier började mumla om att man skulle presentera ett eget förslag till övergångsregler — och därmed skapas ett utrymme som regeringen i värsta fall kan utnyttja för att manövrera sig fram till ett beslut om någon form av övergångsregler.
Folkpartiets förslag är inte riktigt lika vulgärt och fördomsfyllt som regeringens, och mindre krångligt. Men det drar likväl i samma riskabla riktning. I sak innebär det ett krav på att den som vill flytta hit skall kunna visa att han eller hon kan försörja sig.
Därmed skulle det svenska bidragssystemet räddas från att i onödan, om än så marginellt, belastas av de nya EU-medborgarna. Detta tycks vara den för folkpartiet allt annat överskuggande synpunkten.
Det är ett snedsteg, en orimlig prioritering. För ett liberalt parti måste möjligheten för människor — och inte bara för varor och kapital — att röra sig fritt med allt vad det innebär av berikande kontakter och utsikter att växa på olika plan vara överordnat småskuren spökrädsla. Folkpartiet behöver se över sin ideologiska kompass.
Kommer någon ihåg gymnasiekommittén? Den lade förra året fram en rad förslag till förändring av gymnaiseskolan. Det i särklass viktigaste av dessa var att gymnasieskolans s k individuella program skulle avskaffas och alla elever — utan att några förkunskapskrav ställdes — skulle få tillträde till önskad sektor i det vanliga gymnasiet.
Utbildningsminister Thomas Östros instämde av allt att döma. Hans kommentarer till utredningens förslag handlade om andra saker — att historia skulle bli nytt kärnämne och att de s k kursbetygen skulle vara kvar om än i modifierad form.
Nu har regeringen och stödpartierna enats om gymnasieskolan. Det individuella programmet blir kvar och ska t o m förstärkas — när det finns pengar. Ingenting sägs om slopade förkunskapskrav. Det är som om detta förslag aldrig existerat. Men den som förstår hur frågorna hänger samman ser reträtten.
I stället är "högre kvalitet" det nyckelord som regeringen använder för att beskriva uppgörelsen. En gymnasieskola utan förkunskapskrav skulle ha inneburit motsatsen. Om regeringen nu alltså insett, både retoriskt och sakligt, att en sådan linje är omöjlig att driva så är det bara att välkomna.
Den viktigaste nyheten i uppgörelsen är alltså vad som inte står där. I förhållande till den uteblivna nedrustningen är alla de punkter som verkligen står i förslaget av mindre intresse. Men de är därför inte oviktiga.
Till de viktigare förändringarna hör att kursbetygen ersätts av ämnesbetyg, att en gymnasieexamen ska införas liksom ett nytt lärlingssystem för yrkesutbildningen. Historia blir nytt kärnämne och kvaliteten på lokala kurser och på yrkesutbildning ska höjas. Mycket av detta är bra och t o m angeläget.
Många har efterlyst en mer genomgripande gymnaisereform — om än inte med den inriktning som gymnasiekommittén tänkte sig. Samtidigt har den svenska skolan genomlidit så många genomgripande reformer att många lärare och elever antagligen känner lättnad över att förändringarna denna gång — närmare bestämt höstterminen 2007 — begränsar sig till ett mindre antal konkreta punkter.
Allmänt sett är detta det enda rimliga förhållningssättet. De som trott sig kunna genomföra ett färdigt och genomtänkt skolsystem med hjälp av en stor och genomgripande reform har alltid haft fel. Det är bättre
att försöka identifiera de verkliga problemen och lösa eller minska dem ett efter ett — förutsatt att man vet vart man vill komma.
Kvalitet och kunskap måste vara vägledande för all skolpolitik. Efter mycket vinglande tycks regeringen just nu ha kommit till samma slutsats.