Ledare: Vi kan ha olika tro eller ingen särskild tro alls, vi kan ha olika bakgrund, kulturarv och erfarenheter men vi har alla samma behov av gemenskap och kärlek, samma förmåga att uppleva lycka och lidande och samma förmåga att lära oss och ta intryck.
Vi löper också alla samma risk att förhärda oss, att bortse från andras verklighet, att förtränga fakta eller nöja oss med alltför enkla och bekväma förklaringar till tillvarons alla problem. Därför har vi som har lyckan att leva i ett fritt samhälle också ett ansvar för hur vi väljer att använda den frihet, det förstånd och den inlevelseförmåga vi har fått.
Identitetspolitik är ett uttryck som ofta använts i UNT för att beskriva en trend i samtiden som innebär att man bortser både från varje människas individualitet och från vår gemensamma mänsklighet. Debattörer och politiker som tror att de har gjort en viktig upptäckt hänvisar till språk, religion, kulturell bakgrund eller till något annat, som om sådana faktorer sade allt som finns att säga om en människa.
Men vi har alla en mångfald av identiteter, med växlande innebörd beroende på vilka situationer vi befinner oss i, vi kan ompröva, revidera eller överge invanda tanke- och kulturmönster och vi tolkar alla de erfarenheter vi har gjort på olika sätt.
Det är svårt att hitta personer som på allvar anser att människors rättigheter ska avgöras av sådant som deras bakgrund, kön eller hudfärg. Men inte så få har för sig att människor ska hållas åtskilda, att kulturell påverkan utifrån är farlig eller att konst och vetenskap måste utövas med ett bestämt perspektiv som utgångspunkt. I detta ligger naturligtvis en grundläggande osäkerhet, en rädsla för det oväntade och en häpnadsväckande svag tilltro till andras förmåga att tänka själva, värdera och bedöma nya synpunkter och nya kombinationer av idéer och kulturyttringar.
Vi kan alla, oavsett ställning i livet och oavsett vilka möjligheter vi har haft att reflektera över världens mångsidighet, frestas att falla tillbaka på resonemang om oöverstigliga skillnader mellan människor eller på föreställningar om att den ena eller andra gruppen av människor inte är önskvärd – i vårt land eller över huvud taget. Men gör man det så medför det också konsekvenser.
Släpper man principen om lika värde och lika behandling i fråga om människor med en bestämd bakgrund – afrikaner, romer, muslimer, judar, asiater eller någon annan – så måste man gå hela vägen, vare sig det gäller vilka rättigheter människor ska ha i landet eller vilka som ska ha rätt att komma hit. Man kan inte motivera särbehandling av en etnisk eller religiös grupp och samtidigt ta ställning mot särbehandling av andra. Antingen ser vi världen och mänskligheten som en eller också gör vi inte det.
Det är inte skillnader i människors bakgrund som bör oroa oss utan inskränkthet, okunnighet och förutfattade meningar – och sådant finns i alla tänkbara grupper. Samhället går inte sönder för att vi är olika, men kan skadas svårt om vi frestas att se och bedöma människor utifrån ytliga egenskaper och inte som medlemmar av samma mänsklighet som vi själva.
Det är också den lärdom som historien ger – accepterar man undantag, förtryck eller nedvärdering av en grupp så öppnar man alltid för undantag, förtryck och nedvärdering av vilken annan grupp som helst. Och det går inte fly undan denna konsekvens genom att försöka göra ännu mer detaljerade distinktioner mellan grupper – hur man än gör så blir kategorierna godtyckliga och hanteringen omöjlig att förena med en humanistisk grundsyn. Det finns inget mellanläge mellan godtycke och likabehandling.
I ett fritt samhälle har vi alla ett personligt ansvar för att upprätthålla humanistiska värderingar – genom att rösta, genom att delta i den offentliga debatten, genom att engagera oss i föreningar, församlingar eller andra delar av ”det civila samhället”. Och i detta ligger också att vi har ett personligt ansvar för att inte kapitulera för de enkla propagandafraser som vill få oss att glömma att mänskligheten är en, att varje människa är unik och att idéer och kultur är vår gemensamma egendom.
Det handlar om värderingar, men också om handfast verklighet. Värderingen är att vi alla har samma människovärde. Verkligheten är att varje försök att tumma på denna princip får konsekvenser som blir farliga för oss alla.