En farlig ensidighet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det förekommer i emancipationsrörelser ibland avarter som legitimerar ett omvänt förakt mot grupper som betraktas mot förtryckare. Det kan röra sig om omvänd rasism eller som i ROKS:s fall en omvänd sexism som innebär att man inte drar sig för att kalla män för djur eller vandrande dildos, något som tydligt framgått av Evin Rubars dokumentär Dokument inifrån, vars andra del i söndags sändes i SVT.
Rubars dokumentär belyser också ROKS:s syn på misshandlade kvinnor som så psykiskt försvagade att de inte vet sitt eget bästa. Denna modell appliceras av ROKS på alla misshandlade kvinnor. En kvinna som inte vill lämna en våldsam partner, utan som hellre vill att han ska få vård för att sluta slå, vet helt enkelt inte sitt eget bästa. På så vis omyndigförklaras konsekvent alla kvinnor som inte delar ROK:s analys av den egna situationen.
ROKS grundantagande är att våldet är en konsekvens av en könsmaktsordning som innebär att kvinnor alltid är underordnade män vart vi än vänder blicken i vårt samhälle. Det manliga våldet mot kvinnor är ett sätt att befästa den ordningen och när det första slaget faller innebär det således inget avsteg från samhällets normer — mannen har bara tagit ytterligare ett steg på en skala av förtryck. En man som slår ihjäl sin partner är enligt ROK:s ordförande Ireen von Wachenfeldt mycket sällan psykiskt sjuk. Varje man kan slå en kvinna, och varje kvinna som blir misshandlad riskerar att i slutändan bli ihjälslagen.
Det finns starka skäl att ifrågasätta en sådan syn. Män är givetvis inte förprogrammerade till att slå och förtrycka kvinnor. Som generell tendens i samhället måste mäns utbredda våld mot kvinnor ses som en konsekvens av vårt samhälles brist på jämställdhet. Men detta innebär inte att den analysen gäller i varje enskilt fall. Att fanatiskt hålla sig till en förklaring om våldets orsaker är att förenkla en mycket komplicerad företeelse.
På Brottsförebyggande rådet, BRÅ, menar man dessutom att en majoritet av män som slår ihjäl sin partner är psykiskt sjuka, och att en stor andel missbrukar alkohol eller andra droger. Men för ROKS är könsmaktsperspektivet den enda riktiga förklaringen till våldet och det enda sättet att få slut på våldet är därför att angripa den rådande patriarkala ordningen. All form av vård av misshandlande män innebär bara ett daltande med förövarna.
Som Rubars dokumentär visar kan vård mycket väl innebära att en man slutar slå sin partner. I Norge satsar man nu på vård av misshandlande män, en utveckling som Ireen von Wachenfeldt säger sig vara oroad över. I Sverige finns det till skillnad från Norge inget nationellt program för sådan vård, vilket till stor del är en konsekvens av ROK:s lobbyarbete.
Sveriges ideellt arbetande jourkvinnor utför ett beundransvärt arbete när de tar emot och stöttar slagna och våldtagna kvinnor som inte har någon annanstans att ta vägen. Men med tanke på den extremism som tycks råda inom ROKS finns det all anledning att fråga sig om staten inte bör rikta in sitt stöd till kvinnojourer som inte är anslutna till organisationen.